Debattartiklar skrivna av Håkan Eriksson

Innehållsförteckning

Psykiatri/psykologi

Skolan

Ekonomi och politik

Psykiatri/psykologi

Neuropsykiatriska utredningar i Uppsala
En text om mina synpunkter på Akademiskas neuropsykiatriska verksamhet.

Psykiatri som gör en sjuk
Essä i Petteri Pietikäinen (ed.), Modernity and Its Discontents: Sceptical Essays on the Psychomedical Management of Malaise. Stockholm: Axel and Margaret Ax:son Johnson Foundation. 2005.

Vanlig glömska kan tas som alzheimer (DN-debatt 19 mars 2004)
Genom att lansera nya diskutabla diagnoser skapar sjukvården själv ohälsa. Den nya psykiatriska diagnosen MCI, lindrig intellektuell störning, riskerar att överutnyttjas. Det kan medföra att hundratusentals svenskar associerar vanlig godartad glömska till farlig ohälsa, ytterst till förebud om Alzheimers sjukdom. När tillräckligt många oroar sig över försämrat minne och fått diagnosen MCI kommer läkemedelsföretagen att lansera minnespiller. Dessa skulle få en enorm marknad utan att nödvändigtvis göra någon större nytta.

Psykiatrin skapar psykisk ohälsa (DN-debatt 4 februari 2002)
Snabbt sprids föreställningen om att den som "mår dåligt" är utbränd och har rätt till en diagnos med tillhörande sjukskrivning - särskilt om han kan göra troligt att den psykiska svikten hänger samman med arbetslivets krav. Samhället behöver verkligen en psykiatri för det viktiga arbetet med de allra svagaste patientgrupperna. Men vi ska se upp med psykiatri som sjukförklarar snart sagt alla former av obehagliga psykiska tillstånd och reaktioner - även normala yttringar av mänskligt liv.

"Storm" på DN-nätdebatt (DN-nätdebatt februari 2002)
Artikeln "Psykiatrin skapar psykisk ohälsa" den 4 februari 2002, orsakade en lång rad inlägg på DN-nätdebatt. Den som inte vill ha sitt inlägg med kan meddela detta till halcon@telia.com, så tas det bort snarast. Läsaren kan nedan ta del av Håkan Erikssons svar på nätdebattens reaktioner ("Mäktiga krafter driver på").

Mäktiga krafter driver på (DN nätdebatt 8 februari 2002)
Schizofreni, för att ta ett exempel, uppfattas av praktiskt taget alla experter om en samlingsterm för en grupp olika sjukdomar. Ännu efter något sekels forskarmödor svävar vi i okunnighet om schizofrenins natur, orsaker och undergrupper - för att inte tala om hur den effektivt ska behandlas. Mot denna bakgrund bör det överraska, att det så snabbt uppträder en mängd tvärsäkra experter på utbrändhet - särskilt som dessa experter mestadels är lekmän.

Recension av Eva Kärfves bok "Hjärnspöken" (Sydsvenskan 5 oktober 2000)
Kärfve har gett sig in i inflammerad debatt, och hon har sannerligen inte sparat på krutet. Jag instämmer i hennes grundläggande kritik av de neuropsykologiska diagnosernas begreppsmässiga svagheter och av deras alltmer tygellösa tillämpningar samt rekommenderar alla, som intresserar sig för sociala och politiska frågor, att läsa boken. Ty hur man än förhåller sig till författarens häftiga tonfall och till detaljer i hennes framställning, har Kärfve med sin bok lämnat ett intressant bidrag till en debatt som faktiskt angår alla med engagemang i samhällsutveckling och barns välfärd.

Friska barn förklaras hjärnskadade (DN-debatt 27 februari 1998)
De neuropsykiatriska diagnoserna har inneburit ett stort framsteg för barn med svåra medfödda anpassningssvårigheter. Men samhällstryck, lekmannamässigt inflytande och opportunism har lett till överdiagnostik som riskerar att sprida ett löjets skimmer över verksamheten. Ansvarskännande experter i barnneuropsykiatri borde säga ifrån när något så känsligt som deras diagnostik hamnar på villovägar och börjar bli var mans angelägenhet. Och förnuftigt folk i allmänhet borde stegra sig inför en utveckling där allt fler medmänniskor förklaras abnorma och ges psykiatriska diagnoser.

Förnuftet är beroende av känslan (DN:s ledarsida 7 november 1997)
DN:s Johannes Åman polemiserar mot filosofen Peter Singers och utilitarismens mest extrema slutsatser. Han skriver att "Singer är en man som kompromisslöst följer sitt förnuft" och därvid bl a nått "till slutsatsen att det om föräldrarna så önskar är rätt att ta livet av svårt handikappade spädbarn". Men filosofer som inte hämmas av så obehagliga perspektiv visar inte alls prov på förnuft. Förnuftet finns snarare hos dem som har förståndet att varsebli och reagera på de orimliga konsekvenserna av utilitarismens mest extrema slutsatser.

Skolan

Systematiskt förakt för svaga elever (DN-debatt 12 november 1997)
En representant för Skolverket försäkrade (redan år 1997!) att avsaknad av betyg inte skulle utgöra något hinder för någon att komma in på gymnasiet. Där skulle eleverna ta igen det som de misslyckats med på högstadiet. Detta uttalande visar i blixtbelysning påskolans cynism: barn som inte ens varit i stånd att tillgodogöra sig kurserna i grundskolan ska forceras in i studier med ännu högre teoretiska krav, vilka bygger på att högstadiets målsättningar redan uppnåtts.

Dags för uppror bland lärarna (Svenska Dagbladet 25 juni 1997)
Alla inser att det finns stora begåvningsmässiga skillnader och att barn bör tillåtas att utvecklas efter sin individuella förutsättningar. Undantaget är de ledande politiker och opinionsbildare som i relativt stor enighet utvecklat en myt om att när det gäller just fallenhet för teoretiska studier, så kan skolan trolla bort olikheterna. Denna tanke har efterhand omfattats av så många, att det till slut blivit nästan omöjligt att framföra kritiska synpunkter. Men vi borde ta varning av 1900-talets alla exempel på hur folk i andra samhällen snärjts i orealistiska sociala projekt, som lett till misslyckanden och förnedring.

Bryt tabu om svagbegåvade (DN-debatt 25 maj 1997)
För gymnasiets teoretiska basämnen som svenska, matematik och engelska har man bestämt att kurserna, liksom kraven för betyget godkänd, ska vara gemensamma för alla - med sikte på att alla ska klara högskolestudier. Elever utan förutsättningar att klara studie-kraven tvingas i tolv år schavottera i en skola, där de ständigt kommer till korta och hela tiden jämförs med kamrater som inte har några svårigheter med inlärningen. Plågan förvärras av insikten att de inte kommer att ha en chans att konkurrera om de allt färre och alltmer teoretiskt krävande jobben.

Ekonomi och politik

Kritik av nationalekonomer inför EMU-valet 2003 (Göteborgs-Posten 24 juni 2003)
Nationalekonomin är med sitt notoriskt osäkra kunskapsläge, sina olika "skolor" och forskares naiva övertro på disciplinens förträfflighet samt sin känslighet för styrning av ideologiska eller privatekonomiska mål en vindflöjel. Den kan i komplicerade lägen inte erbjuda någon pålitlig tillämpning, och dess prognoser är ökända för att inte slå in. Nationalekonomer har samma rätt som alla andra att engagera sig i vilken debatt de vill. Men deras pretentioner att i viktiga politiska spörsmål - såsom nu EU/EMU-frågan - sitta inne med särskild visdom är övermaga.

Kritik av nationalekonomer inför kärnkraftsomröstningen 1980 (DN-debatt 30 december 1979)
Inför det stundande kärnkraftsvalet (våren 1980) tillåts nationalekonomer breda ut sig i våra massmedier i en omfattning som väl saknar motstycke i vår historia. Dessa vetenskapsmän kommer sannolikt att spela en stor roll för människors ställningstagande i valet. Därför finns det anledning att närmare granska vad för slags vetenskap nationalekonomin egentligen är. Det rör sig ju om en grupp forskare som - tydligen utan att tveka - åtagit sig att guida oss i denna för nationen så viktiga fråga och som av press, radio och TV getts fria tyglar.