Reaktioner på "Psykiatrin skapar psykisk ohälsa"

DN-nätdebatt februari 2002

Nedan följer samtliga inlägg som publicerades på DN-nätdebatt.

Håkan Erikssons svar på nätdebattens reaktioner finns på en separat sida: Mäktiga krafter driver på.

020204 06:19
Av: Jim Stenström

Jag har tidigare arbetat inom psykiatrin både som skötare och sjukskötare. Jag kan bara konstatera att det som står i artikeln stämmer.

På 80-talet blev alla som inte kunde diagnostiseras kallade för borderline eller psykisk insufficiens, i dag kallas de något annat.

Det beror på att psykiatrin inte är någon exakt vetenskap utan i stort sett består av olika trender, samt någon just nu gällande guru. I mina ögon är psykiatrin kvalificerat kvacksalveri som dessvärre förstör en del patienter som hamnar där.

Mitt råd till människor som mår dåligt är att hellre försöka att tala med någon förtrogen vän eller att uppsöka en terapeut.

020204 07:36
Av: john berglind

Det är bra att man sätter i fråga när det gäller psykiska diagnoser. Jag är rädd att det elitistiska samhället styr vad som är friskt och sjukt.

020204 08:20
Av: Jan Brunnegård

Om man har dåligt samvete för att man svikit sina barn och andra anhöriga, så ska det svida i själen. Då är det sunt att må illa medan man överväger att göra rätt för sig.

Men psykiatrin känner inte till begrepp som ansvar, moral, samvete....

020204 08:47
Av: Sonja Jonasson

Min tolkning av att sjukförklara alla känslor är att det är blott och bart en spegling av hur vårt samhälle ser ut.

Det är förbjudet att reagera med olust, ångest när något känns fel. Nej då, "allt är precis som det skall vara "även om individen försöker påpeka något annat. Detta land är otroligt "bra" på att skam och skuldbelägga det medborgarna vågar tycka." Så, bara ta och skärp till dig så ordnar sig allt."

Våra politiker måste känna sig nöjda med draghjälpen dom får från psykiatrin.

020204 09:56
Av: Hans Söderberg

Jag kan bara hålla med, det är bedrövligt hur det fungerar. Dessutom är läkarna hur frikostiga som helst, oavsett ålder på patienter, med att skriva ut psykofarmaka.

Man följer heller inte upp patienter som förskrivits detta, jag skulle kunna ge otaliga exempel på hur det fungerar, jag ser det hela tiden: sätta diagnos snabbt, samtidigt skrivs det ut benz, vilket man heller inte följer upp.

Exempelvis avdelning 11:a Ulleråker. där det skrivs ut benz för det ena och andra, utan koll på om det finns ett beroende. Samtidigt på avdelning 12: tablettavgiftning.

020204 09:58
Av: Leif Erlingsson

VISST BEHÖVS DEBATT
Självklart behövs det en debatt om neuropsykiatrin - för det är väl det handlar om här. Men jag får obehagskänslor av Håkan Erikssons artikel. Därför att han väljer att "spela ned" ett stort och verkligt lidande. Han spelar därvid ideologer i händerna som hävdar att det här med ADHD/ADD/DAMP o.s.v. bara är nys. Som "expert på neuropsykologi", såsom han presenteras, åligger det honom ett extra stort ansvar att vara nyanserad och undvika feltolkning.

PSYKIATRIN SKAPAR INTE OHÄLSA
Dessutom är rubriken på artikeln onödigt provokativ. Inte skapar psykiatrin barn med koncentrationsstörningar och inlärningsproblem - de får bara ta hand om dem. Jag tar gärna en privat diskussion med Håkan Eriksson för att förstå vad det egentligen är han vill med artikeln. Jag kan nås på leif@lege.com och finns i telefonkatalogen (Stockholm).

FÖR DEN OINSATTE
För den som vill läsa upp sig lite på ämnet så har jag skrivit en introduktion till dessa neuropsykiatriska diagnoser med litteraturförteckning här: http://lege.com/npf/

Mvh Leif Erlingsson, Tullinge, Botkyrka.

020204 10:03
Av: Ola Sundell

Jag får uppfattningen av att Håkan Eriksson tycker att psykiatrin är ovetenskapligt humbug, föga mer utvecklat än raffinerat kvacksalveri. Om man då inte räknar den "riktiga" psykvården, vars uppgift är att vårda dem som verkligen är sjuka. Dessutom verkar han tycka, att man inte ska klaga så mycket, eftersom det alltid finns någon som har det värre.

Trams.

Psykvården existerar för att ta itu med de problem som uppstår, när mänskligheten går från ett bondesamhälle till ett mer opersonligt och distansierat urbant samhälle.

Grava psykstörningar har alltid funnits, men det torde te sig uppenbart att det urbana samhället har inneboende problem som behöver tas itu med. Hur små och obetydliga de än kan verka för artikelskrivaren.

020204 10:16
Av: Peter Nilsson

Under många år har jag funderat över vilka som blir psykologer, och min tes är att det är människor som själva har grava problem.

Min lillasyster gick till en psykolog, och denna människa höll på och skapa en klyfta mellan min syster och min mamma. En som inte fanns där från början. Till slut blev min syster så arg att hon slutade gå. Psykologen ifråga hotade med att min syster skulle få psykiska problem om hon inte fortsatte. Vem har störst problem egentligen?

020204 10:29
Av: Kenneth Grampe

Det var ett väldigt bra inlägg. Det är farligt att psykologisera alla möjliga beteenden som inte passar in i en mall. När det gäller s.k. utmattningsdepression så är det väl i första hand en arbetsorganisatorisk fråga och inte en psykiatrisk. Jag tror det är viktigt att inte tappa att utgå från vetenskap, och beprövad vetenskap.

020204 11:34
Av: Lars Ohlsson

Jag blir personligen oerhört kränkt och ledsen när en "expert" generaliserar och gör bl.a. mig till en samhällssnyltare och samtidigt gör de läkare som försöker hjälpa mig, till någon sorts "legitimerade sopgubbar". Om Erikssons åsikter istället handlat om invandrare eller jämställdhet hade han sannolikt hamnat under allmänt åtal.

Jag ska fatta mig kort om mina problem. Jag är drygt 50 år och har aldrig i hela mitt liv druckit sprit. 1996 råkade jag ut för en trafikolycka och fick en whiplashskada, med en del symptom som kan liknas vid en stroke. 1999 fick jag mitt livs första epilepsianfall. Ett halvår senare fick min fru en dubbel stroke och har bestående men. Har nedsatt hörsel sedan många år och till det ska läggas tinnitus som accelererat de sista åren.

När jag p.g.a. värk efter trafikolyckan vaknar på nätterna efter c:a 2 timmars sömn är det inte bara att vända sig om och somna om, då har jag tinnitusen att fightas med och som håller på att göra mig galen. Man får på det viset inte särskilt stora tillfällen att känna sig fräsch som människa, vare sig psykiskt eller fysiskt. Jag har gått hela vårdsvängen fullt ut med mina fysiska problem och man har konstaterat att det inte går att göra något åt.

Jag fick remiss till en psykiater som jag fått mycket hjälp av. Om Håkan Eriksson anser att psykiatrin skapat mina problem har han verkligen fel och att jag skulle belasta psykiatrin och ta tid från dem som behöver den, är ett slag i ansiktet på mig.

Det var svårt att vara glad redan innan Erikssons populistiskt/ekonomiskt psykiatriska publikation, nu känns det som man får börja om och smyga bakvägen till sin psykiatriker igen. Det var väl det som var avsikten med Erikssons debattinlägg.

020204 11:35
Av: Annelie Lundberg

Jag finner inga ord!!! Är själv sjukskriven sedan 5 månader tillbaka pga utmattningsdepression. Det är rent ut sagt ett helvete att ta sig igenom det som jag gör just nu. Jag skulle aldrig önska min värsta ovän att må så här dåligt.

En person som uttrycker sig på detta vis som Håkan Eriksson gör har (enligt min åsikt) inte en aning om vad han pratar om.

Människor som mår så dåligt så de har koncentrationssvårigheter, tunnelseende, ångest, sömnsvårigheter, tankar på döden -självmordstankar. Det är rent ut sagt ett helvete.

Vart tog medmänskligheten vägen???

020204 11:35
Av: Karin Ericsson

"Med utbrändheten tillhandahålles en behändig biljett för time-out från yrkeslivets slit och förpliktelser."

Ber om en definition om "behändig biljett". Finns kanske någon med personliga erfarenheter, som kan ge sin solskenshistoria om hur han/hon drog vinstlotten och blev utbränd.

020204 11:46
Av: Joakim Arnling

Vår verklighetsbeskrivning måste utgå från vissa teorier, sanna eller inte. Förr i tiden tolkades ohälsa som besättelse av demoner. Nu har vi fått andra verklighetsdefinitioner som t.ex utbrändhet, damp osv.

Hur bra de definitionerna är vet vi inte riktigt än, det kan bara historen visa i efterhand. Men helt klart är ju att en stark betoning på utbrändhet i samhället ger stor möjlighet till att allmän ohälsa beskrivs som ohälsa.

Sedan är det väl också så att utbrändhet är en högstatus-sjukdom, något som man bara drabbas av om man har ett välbeställt jobb och hög status. Jag tycker mig se att man gärna berättar om att man är utbränd. Tänk om det vore likadant med klamydia?

020204 12:04
Av: Pål Lindström

Håkan Eriksson sätter fingret på vår tids stora samhällssjuka. I vår jakt efter att bli allt friskare riskerar vi att samtidigt fördöma onormalt som sjukt.

Som smärtläkare är jag engagerad i att försöka identifiera riskindivider med tillstånd av stress och utmattning samt rygg- och nackproblem INNAN det blir det blir en fråga för sjukvården och sjukskrivning.

Titta på www.vitea.com för mer info!

Pål Lindström smärtläkare.

Av: Torbjörn Lindkvist

Sedan 1997 har sjukskrivningarna ökat med 200 procent. Olika yrkeskategorier slåss om att vara sjukast. Läkarna och experter menar att det sjukskrivs för mycket. Jag menar att vi är sjukare och frågan bör vara: vad hände kring 1997? Med risk för att verkligen hamna i kategorien psykisk sjuk är min erfarenhet att mikrovågor från mobilantenner är en stressfaktor som gör att vi inte klarar normala stressituationer.

1997 infördes GSM tekniken fullt ut. Alla människor utsätts för mikrovågor 24 tim per dygn. Se www.feb.se

020204 14:33
Av: Bo Brantmark

Bäste Hans Eriksson.

Tack för ett intresseväckande debattinlägg om psykiatrisk sjukdom. Du lyfter fram ett problemkomplex som är både betydelsefullt och angeläget, men jag menar att Ditt betraktelsesätt är för snävt.

Mycket av det Du tillvitar psykiatrin gäller även för andra medicinska specialiteter. Kanske har Du Dig bekant, hur man successivt vidgat indikationerna för behandling av högt blodtryck och för sänkning av blodfetter med läkemedel.

I båda fallen handlar det om tillstånd som i hög grad betingas av vår livsstil och i båda fallen rör det sig om tillstånd, som vi varken i dagligt tal eller i seriösa medicinska sammanhang vill kalla "sjukdomar".

Det samma kan naturligtvis sägas om vår senaste "folksjukdom" - fetma med sin beklagliga följeslagare sockersjuka. På ortopedins område finns anhopat ett antal smärttillstånd av s.k. funktionell natur: ryggbesvär av varierande natur samt fibromyalgi, som leder till långa sjukskrivningar och pension.

Plastikkirurgerna gör sina kosmetiska ingrepp på bröst, magar, ögonlock, blygdläppar, ja snart sagt på hela vår yttre kostym. Nej, det är riktigt, den slappa bysten betraktas inte som en sjukdom och berättigar ej till sjukskrivning, men kirurgens operationssår är grund för sjukskrivning.

Det dilemma Du berör gäller det faktum att det i vårt samhälle finns en rad defekter eller lidanden, som vi med tvekan kan kalla sjukdomar, men där likväl medicinska åtgärder kan vara positiva för den som lider.

020204 16:34
Av: Lars Wiklund

Jag är en av dem som sjukskriver patienter under diagnoser som utmattningsdepression och utbränningsprocess och jag har arbetat inom öppenvård och företagshälsovård under 30 år snart.

Jag läser inte Erikssons artikel som om han menar att de personer som sjukskrives med dessa diagnoser inte mår dåligt, utan endast önskar bli befriade från stress och oro under en period.

Många gånger kan det utifrån den situation personerna lever i och de krav de har på sig från omgivning och sig själva vara mer friskt än sjukt att må dåligt. Problemet är att om man mår dåligt tillräckligt länge så blir man sjuk på ett eller annat sätt.

Livssituationen man har som skapar det dåliga måendet må bero på både arbete och på livet i övrigt, men i det akuta läget finns inget alternativ till att ge utrymme för att förändra kraven genom att sjukskriva från arbetet. Att sjukskriva från livet låter sig ju inte göra.

Innan samhällets krav på individen i arbete och socialt liv anpassas till vars och ens förutsättningar, såsom de förändras genom livet, får vi nog räkna med ett fortsatt dåligt mående som på grund av socialförsäkringens normer kommer att kallas sjukdom.

020204 18:31
Av: Thomas Carlsson

Hej!

Har arbetat inom den slutna psykiatriska vården i 24 år. Jag blir mycket glad när jag läser Håkan Erikssons artikel. Håller helt med.

Dagens sjukvård måste våga ifrågasätta och kritiskt granska sin egen verksamhet. Resurserna har minskat och det gör det än viktigare att de resurser som finns skall hjälpa de svårast sjuka. Strävan att specialisera alltför hårt går ut över den grupp som har störst behov.

Bra att diskussionen är igång - den är nödvändig.

020204 20:16
Av: Solweig Brand

Vad hände 1997? Att det finns ett samband mellan neddragningarna av resurserna inom offentlig sektor, "slimmade" företag, ökning av projektanställningar mm och ökningen av stressrelaterade utmattningsreaktioner torde väl vara tämligen uppenbart.

Jag har varit sjukskriven för arbetsrelaterad stress i 2.5 år och jag Kämpar varje dag för att ta mig upp och klara av dagen. Jag har aldrig tidigare i mitt liv varit sjukskriven, haft ett jobb jag supertrivts på, varit aktiv, engagerad, kreativ och nyskapande. Att då ramla ihop i en "blöt" hög, oförmögen att tala, skriva, läsa, tänka är att hamna i ett ofattbart tillstånd där man blir sittande som ett kolli i en zoombie-liknande värld.

Vägen tillbaka är fruktansvärd för alla inblandade i den utbrändes närhet. Hur kan man förklara och förstå? När den utbrände inte ens förstår.

Maggie Miller, doktor i kemi och medicin, har skrivit en mycket bra bok "Hjärnsläpp och Psykbryt". Där förklaras VAD det är som händer i hjärnan när kortisol, adrenalin, noradrenalin sprutats ur binjurarna under lång tid utan balans från t.ex. serotin. Man får fysiska hjärnskador!

Läs gärna den Håkan Eriksson!

Att beskriva det jag har och fortfarande genomgår som "time-Out" är kränkande, cyniskt och grovt felaktigt. Inget av de symtom jag haft kan hänföras till " .. normala yttringar av mänskligt liv".

020204 20:28
Av: Jytte Bengtsson

Kommentar till Annelie Lundberg.

Hur vet Du att det är utmattningsdepression? Hade Du gått till en annan läkare hade diagnosen kunnat vara en helt annat t ex fibromyalgi, utbrändhet, ME eller kvicksilverförgiftning. Diagnosen man får beror ofta på vilken specialitet läkaren har som man konsulterar.

För övrigt undrar jag i vilket syfte Håkan Eriksson har skrivit den? För att angripa psykiatrin eller för att misstänkliggöra alla de som råkat få diagnosen utbrändhet eller utmattningsdepression eller någon annan häftig diagnos som man hittat på. Någon diagnos på miljörelaterade sjukdomar som t ex kvicksilverförgiftning, kadmiumförgiftning eller andra förgiftningar görs naturligtvis inte alls inom sjukvården.

020204 20:55
Av: Tommy Burstam

Hur kan man gå ut och påstå något så korkat? Det påståendet är lika sjukt som att det finns folk som påstår att koncentrationsläger, förintelsen och AD/HD, Damp inte har eller existerar. AD/HD, Damp är ett neuropsykiatriska funktionshinder. Vi som har det har blivigt drabbade av den sortens påståenden förut, som som tyvärr fått stor plats i massmedia.

Riksförbundet Attention är intresseorganisation för neuropsykiatriska funktionshinder. Tack vare, Riksförbund Attention. http://www.attention-riks.nu/, har jag förstått att jag inte är den enda vuxna som har AD/HD, Damp och att jag inte heller är helt ensam om min situation och det har stärkt mig.

Jag visste inte att det fanns en sjukdom eller handikapp som AD/HD, Damp förrän jag råkade se ett TV program om en flygvärdinna som beskrev sin situation. Då förstod jag att jag inte ensam om symptomen och beslöt att ta reda på om det var så att jag också hade Damp.

Jag fick min diagnos AD/HD, Damp eller NBD för två år sedan. Det var en befrielse med blandade känslor. Men med diagnosen i handen kan jag förstå mitt handlande och kan agera därefter.

020204 21:10
Av: Henrik Olofsson

En av de bästa debattartiklarna jag läst på länge. Äntligen en som vågar kritisera "utbrändhet" och andra misstolkade "sjukdomar. Att man är utsliten eller trött betyder absolut inte att man lider av någon psykisk sjukdom.

020204 22:14
Av: Eva Andersson

Utbrändhet = behändig biljett för time-out?

Jag tillhör enligt Håkan Ericsson en av de sk utbrända (enligt sjukintyg egentlig depression reaktiv mycket pressade arbetsförhållanden) som alltså fått en "behändig biljett för time-out från yrkeslivets slit och förpliktelser". Vad tror Håkan att dessa biljetter kostar i individuellt lidande?

Jag känner inte igen mig i Håkans resonemang överhuvudtaget. Men det är möjligt att det finns mindre nogräknade medborgare som genom självdiagnos "lurar" sig till en sjukskrivning.

Är det individens fel att arbetsgivaren lägger en orimlig arbetsbörda på sina anställdas axlar? Om arbetsgivaren vägrar lyssna, trots att den anställde hävdar att kravet är orimligt, är det organisationens fel eller individen som inte är tillräckligt anpassningsbar?

Ett stort problem är den bristande kunskap hos många arbetsgivare om betydelsen av den psykiska arbetsmiljön. Olika individer har skilda förutsättningar såväl fysiskt som psykiskt, men oavsett detta så samspelar man i en social miljö på arbetsplatsen en stor del av dagen.

Slutligen, min biljett har hittills kostat min normalt levnadsglada, sociala och initiativrika person 4,5 månads sjukskrivning, tusentals kronor i antidepressiv medicin, ett ständigt pendlande mellan hopp och förtvivlan i mitt "arbete" att bli frisk och hitta livsglädjen igen.

020204 23:10
Av: Peter Larsson

En väldigt bra artikel som belyser de stora problem som finns inom psykiatrin!

Jag håller helt med Håkan Eriksson och har personligen väldigt dålig erfarenhet av psykiatrin.

Min farbror blev fördärvad av elchocker och satt sedan på sjukhem resten av sitt liv - neddrogad av psykofarmaka och lugnande medel. Han sökte hjälp för sin alkoholism - och blev fullständigt körd i botten av psykiatrin!

Detta var ett antal år sedan, men fortfarande ges 20 000 elchocker om året i Sverige! Det är verkligen chockerande att en sådan inhuman "behandling" får fortsätta!

Jag håller med min farbror som brukade säga - de (psykiatrikerna) är mycket galnare än vad jag är.

Hans och många andras liv har blivit helt förstörda av psykiatrikernas "behandlingar". Det är dags att få elchockerna förbjudna - och psykiatrin att betala skadestånd till dessa offer.

020204 23:43
Av: Marie Winqvist

Jag hoppas innerligt för mina olyckskamraters skull att få läkare kommer att anamma Erikssons synsätt på "utbrända" "Biljett till timeout". Jag blir så chockad så jag mår illa. Nog för att det finns okunnighet men en LÄKARE.

Jag råkade själv ut för en läkare som tyckte att jag skulle gå och jobba efter 2 veckor när jag knappt kunde stå. Jag blev sängliggande i en månad utan att kunna ta vara på mig själv.. Har nu varit sjukskriven i ett år. Tack och lov förstår de flesta psykiatrikerna vad utmattningsdepression är. När man inte ens orkar hålla i ett spagettipaket så tänker man inte "time out" Nej man undrar om man kommer att leva eller dö..

Cristina Doctare skriver i sin bok om hjärnstress att om man "kör på" när man närmar sig den totala utmattningen så gör man det med livet som insats..

Samhället har drabbats av en autoimmun sjukdom. Dels genom att tempot i samhället och arbetsmiljöerna inte är anpassade till hur människor fungerar. Dels genom att de instanser som skall företräda medborgarnas intressen, mer och mer arbetar på att förgöra oss i stället. (Vilket delar av E:s artikel är ett uttryck för.) Vi har ett samhälle som motarbetar sina egna medborgare. En sjuk själ och en sjuk kropp i vidare mening...

020205 01:32
Av: Mikael Claesson

Naturligt/normalt eller inte, jag förstår inte varför vi ska acceptera att en massa människor går runt och mår riktigt daligt.

Artikelförfattaren kanske har rätt i att psykiatrin har viktigare saker att ägna sig åt, men då måste vi skapa någon ny behandlingsgren som kan hjälpa folk som lider. Det finns ingen anledning att acceptera att livet suger.

020205 09:22
Av: Marcela Bravo

Visst, psykiatrins resurser räcker inte till annat än för de psykiatrisk sjuka och så bör det vara. Men man glömmer den viktiga skillnaden mellan psykiatri och psykologi.

Psykiatrin har kunskaper för att ta hand om psykiatriska sjukdomar, medan psykologin har kunskaper och metoder för att förhindra att psykiatriska sjukdomar bryter fram.

Det är de psykologiska kunskaper som behövs i fall av kriser, psykosociala svårigheter, koncentrationssvårigheter, mm. Metoderna för att avhjälpa, lindra och förebygga psykisk ohälsa finns inom den psykologiska läran. Varför ska de inte användas, det är oetiskt att undanhålla dessa för allmänheten.

I Sverige är den här förvirringen kring psykiatrin och psykologin mycket påtagligt, bland annat får psykologiska kunskaper för lite utrymme i svensk sjukvård - exempelvis inom primärvården där de kunde göra nytta. Med konsekvenser som Eriksson tar upp, att psykiatrin inte klarar dessa tillstånd varken ekonomiskt eller kunskapsmässigt.

020205 10:00
Av: Ann-Charlotte Axeland

Det är oerhört bra att Håkan Eriksson sätter fingret på psykiatrins avart med att skapa nya (ej existerande) sjukdomstillstånd.

Som utbildad lärare ser man detta genom de nya ADHD och Damp begreppen.

Skolklasserna har blivit större, speciallärarna är snart utrotade och övriga resurser har dragits ner. Detta ger konsekvenser!

Det har alltid funnits stökiga barn som inte vill sitta still och som har svårt att koncentrera sig. Lösningen blir då att ge de stökiga eleverna AMFETAMIN i svaga doser. Psykiatern Björn Gillberg från Göteborg är den som driver detta och som vill droga ner ännu fler barn i Sverige än vad som sker nu. Ett nerdrogat barn är ett lugnt barn som inte stör ordningen! Det är psykiatrins förtjänst att skolelever idag får amfetamin för att vara lugna och icke-störande. Usch!!!

020205 12:33
Av: Tom Ragnar

Håkan Eriksson kan inte ha upplev det vi gör som fått diagnosen utbränd, eller som det står i sjukintyget panikångest. Då hade han inte uttalat sej så urbota dumt och KRÄNKANDE mot oss som kämpar med sömnlöshet, orkeslöshet, tinnitus, dåligt samvete för att inte orka arbeta, att få hjärtklappning bara av tanken att besöka arbetsplatsen samt andra människors nedvärderande misstankar. Att vi skulle vara ute efter ett semesterår är det jävligaste jag hört på länge.

Vi som drabbats är för det mesta "arbetsnarkomaner" och vill inget hellre än att gå till jobbet. Jag vet inte vad Håkan Eriksson har för position här i samhället. Men ett är ju klart att han känner sin ställning hotad på något vis när han måste hoppa på oss som redan ligger för att få publicitet.

020205 15:04
Av: Catarina Johansson

Visst förekommer både överförskrivning och översjukskrivning. Precis som tvärtom. Att för det döma ut fem-sex yrkeskårer som verkar inom psykiatrin tycker jag är att överdriva betydligt.

Utbrändhet må vara modediagnos (t ex utmattningsdepression är ett mer korrekt uttryck), men det beror mer på att människan inte är utvecklad för att leva i dagens samhälle. Det är samhället/systemet som är fel. Inte psykiatrin.

020205 15:17
Av: Lennart Moberg f.d. psykiater

Tack Håkan Eriksson för en tankeväckande artikel. Men rubriken är jag kritisk emot. Det är inte psykiatrin som skapar den psykiska ohälsan, det är samhällsutvecklingen, framför allt den sociala ingenjörskonsten vars största ambition tycks vara att inte låta människor själv ta ansvar för sina liv och framför allt sina egna barns uppväxt. Där grundläggs mycket framtida elände.

Allt tal om välfärd är ett hån i ett land där föräldrar aktivt uppmuntras att inte själv ta hand om sina barn de helt avgörande första åren i en människas liv. Sen talas om brist på psykologer och kuratorer i skolan, Det är så dags då.

Det är föräldrar som gives möjlighet att själv ta sitt ansvar för sina barn det är brist på. Psykiatrin, påhejad av politiker och läkemedelsindustrin, vill ju visa sig duktig och gör dumheten att acceptera ordinära känslomässiga upplevelser som psykisk sjukdom.

När jag för 15 år sedan desillusionerad lämnade psykiatrin sa jag "Det är oerhört mycket lättare, bättre och billigare att förebygga eländen än att bota uppkomna skador. Vi kan idag se vad kortsiktiga politikers misstag kostar." De orden tycks bli allt sannare för varje dag!

020205 15:32
Av: Bo Brantmark

Bäste Hans Eriksson.

Jag har dock lite svårt att förstå att du lyfter fram just psykiatrin och speciellt diagnosen "utbrändhet", där du samtidigt säger att det enda man har att gå efter är patientens egen berättelse.

Själv har jag ännu inte utfärdat någon sjukskrivning på den indikationen, annat än om min patient visat tydliga tecken och symtom på depressionssjukdom.

Självklart kan jag tänka mig att diagnosen "utbrändhet" missbrukas. Liksom f.ö. fibromyalgi, "ryggsmärtor", "psykisk insufficiens", "krisreaktion" mm. I flertalet fall är det dock rimligen så att behandlande läkare (i regel annan än psykiater) har gjort helhetsbedömningen att patienten ej är arbetsförmögen i nuvarande syssla.

Därmed har kanske läkaren tagit på sig ett större ansvar än han bör. Men vad skall han i stället göra, och vad skall samhället göra. Skulle vi kunna diskutera det?

Bo Brantmark
Psykiater
Nyhamnsläge

020205 19:27
Av: Malin Olsson

Jag hade inte varit i kontakt med psykiatrin innan jag drabbades av "ohälsa" och fick min diagnos - utbrändhet - av en psykiater. Jag kan hålla med om att det faktiskt inte är en psykisk sjukdom jag har, utan en fullständigt normal reaktion på för stark stress under för lång tid.

Denna helt normala reaktion innebär att jag är så sjuk att jag absolut inte kan jobba. Nästan inte leva alls faktiskt. Speciellt kul har jag inte, fast jag är sjukskriven.

020205 21:30
Av: Janne Larsson

"Psykiatrin skapar psykisk ohälsa" - en mycket passande rubrik på den verksamhet som Eriksson beskriver. Om man definierar en allt större del av människors beteenden som "psykisk sjukdom" eller "psykisk störning" SKAPAR man naturligtvis psykisk ohälsa.

Det är en lustig värld vi lever i där detta skapande av psykisk ohälsa presenteras som ett vetenskapligt framsteg. Där många människor som fram till den punkt de träffade på de psykiatriska argumenten "trodde" att de var psykiskt friska - även om de hade stora problem med både det ena och det andra.

Väl i kontakt med de psykiatriska landvinningarna blev de övertygade om att något var fel med de biokemiska förhållandena i den egna hjärnan - de fick veta att det hela hade ett namn, och namnet avslöjades för dem. Det var ett tungt och vetenskapligt namn.

De fick också veta att grunden för det störda tillståndet inte var någon utifrån kommande påverkan och att tillståndet, även om det med stor sannolikhet var kroniskt, kunde hållas i schack med hjälp av mediciner - psykofarmaka, centralstimulantia. De fick också veta att ingen var ansvarig, ingen kunde belastas för de "underfunktioner" i hjärnan, som var det egentliga problemet. De fick veta att de var värda lika mycket som andra - trots att de var psykiskt sjuka. De fick en ny identitet och en ny människosyn!

020206 01:09
Av: Petra Christiansen

Vi lever i ett samhälle där det betraktas som fult och fel att prata om sina problem & att tala om att man mår dåligt. Det är sjukt.

Det ligger mycket skuldkänslor i att må dåligt idag, med egna och omvärldens alla krav på social och emotionell kompetens, på att vara duktig och hålla skenet uppe. Man ska ta hand om alla andra men inte sig själv, man utser sig själv till vd för universum.

Det är självklart att den perfekta bubblan till slut exploderar, man mår dåligt. Helt normala reaktioner på ett alltför höga krav.

Låt mig få ge er nyheten att det är ok att må dåligt. Alla mår dåligt till och från, så är det bara. Att må dåligt är ett tecken på att man inte är i balans. Det är bara man själv som vet hur man mår och som kan göra något åt sin situation.

Något är fel och det är helt enkelt så att man får erkänna och accepterar att man mår dåligt. Det är en bra början på att ändra sig själv och bryta ett dåligt leverne.

För den skull behövs varken sjukskrivingar eller mediciner, utan helt enkelt en bekräftelse från en själv och andra, framför allt från arbetskollegor och chefer, att det är ok att må dåligt. Hjälpas åt, omprioritera, fungerande kommunikation samt förebyggande hälsovård är några av de grundstenar som verkligen behövs i sådant läge.

Det är som Håkan Eriksson skriver: Människor förleds att uppfatta normala reaktioner som psykiatriska.

Debatten handlar i stort sett om värderingar, om det som Eriksson påpekar: Vem är psykiskt frisk eller sjuk; vem är normal eller abnorm?

Vi befinner oss nu i ett skede där vi är i ett stort behov av tid av reflektion över samhällets värderingar av människor & psykisk hälsa och behöver omvärdera dessa begrepp.

En diagnosticering är inget annat än en bekräftelse på att patienten mår dåligt, den ger patienten en trygghet eftersom diagnosticeringen tjänar som en definition på själva måendet. Människor är i regel mycket glada för att kategorisera andra och sig själva, och genom detta "lockas människor att bli sjuka på ständigt nya sätt - utan att det alls finns skäl att anta att det allmänna hälsotillståndet skulle ha försämrats" skriver Eriksson.

Jag tycker att den allmänna ohälsan varken har ökat eller minskat. Däremot har behovet av att tala om ohälsa ökat. Den ohälsa som finns bör både bekräftas och lösas.

Jag har svårt att tänka mig att den kan lösas genom att allt fler ser sin chans att slippa undan livets vedermödor och därigenom sitt eget ansvar genom att sätta sig under kategorin "utbränd" och kräva att bli omhändertagen av psykiatrin och försäkringskassan.

Den enda som kan förändra sin situation, det är man själv. Att må dåligt och att ta ansvar för sig genom att själv göra något åt problemet är väl det som kallas för personlig utveckling.

Så vem är egentligen friskast, den som tigande lider och desperat försöker hitta sin kategori att hamna under, för att bli omhändertagen med hjälp av medicin och/eller läkare - eller den som vågar tala om sitt mående för sina närmaste, arbetsgivare & kollegor och tar eget ansvar för sitt leverne och själv gör något åt sitt mående?

Denna debatt är oerhörd viktig och jag är tacksam för Håkan Erikssons inlägg.

mvh

Petra Christiansen

petra.christiansen@telia.com

020206 12:24
Av: Jenny Isaksson

Tack Petra Christiansen för ett bra inlägg. Efter att ha läst igenom debatten finns en mening kvar starkare än andra: "det finns ingen anledning att acceptera att livet suger". Detta tror jag är en nyckel till diskussionen.

Idag ser vi det som självklart att vi ska vara friska, inte ha ont, och vara lyckliga. Det är inte ett mål att sträva efter, utan en grundförutsättning. Allt som avviker från detta är fel. Varför inte acceptera att det är tufft att leva? Att normalläget är "mitt-i-mellan" och ytterligheterna olycklig, respektive lycklig?

Ibland vill man verkligen kunna sjukskriva en person "från livet", när det inte går blir näst bästa alternativ ofta sjukskrivning från arbetet.

Håller med om att detta är ett samhällsproblem, när vi slutar prata med varandra, när eldsjälar och övertidsarbetande chefer utmålas som ideal. Det är ingen som ifrågasätter smärtan eller att man mår dåligt. Frågan är vem som är ansvarig?

020206 13:42
Av: Sven-Erik Petersson

Psykiatrin skapar inte ohälsa - vi möter människor som tappat sin hälsa och sitt välbefinnande - och om vi då kan hjälpa dem att återfinna den - det måste väl ändock vara rätt? Jag tror att vi faktiskt bär oss - detta i en vid bemärkelse - mätt i mänskligt lidande eller om man ser det ekonomiskt.

Håkan Eriksson kan ha rätt så långt att det dyker upp modediagnoser - som i och för sig täcker en verklighet, men där pendeln svänger i lite väl vida svängar. ADHD, PTSD, utbrändhet kan vara sådana diagnoser - men de människor som kommer till psykiatrin mår ju faktiskt dåligt innan de söker. Patienten kommer faktiskt före diagnosen.

Håkan Eriksson räknar upp fyra grupper av psykiska sjukdomar som är "riktiga sjukdomar" - där finnes inte med ångest, panikångest, tvångssjukdom mm - finns inte dessa tillstånd? Mina patienter hävdar det i alla fall.

Håkan Eriksson talar också om psykiatrins notoriskt svaga kunskapsläge - det är faktiskt inte sant - kunskap kring psykiatriska tillstånd växer inte - den exploderar. Om Håkan Eriksson har rätt så har inte heller politikerna visat någon flathet - med den effektivitet som man skurit ner psykiatrisk verksamhet så tycker jag att Håkan Eriksson blivit bönhörd över hövan.

020206 15:33
Av: viktor littmarck

Gaska upp dig. Ta dig i kragen,
du har i alla fall mat för dagen.
Det du lider av är hypokondri,
det säger professorn i psykiatri.
Stressad? Nej du är bara lat.
Gå till företagshälsovården, det sägs att doktorn där är flat.
Det finns ju dom som är sjuka på riktigt.
Att du mår dåligt kan ju inte vara så viktigt?
Unga tjejer som skär sig i armarna de manipulerar
och de som går in i väggen, ja de simulerar.
Men nu går vi in i en lågkonjunktur.
Då är man glad över att ha ett jobb eller hur?
Duger det inte med Cipramil?
Måste ni ägna er åt försäkringsbedrägeri?

020206 16:11
Av: Bertil Karlsson

Jag vill bara säga att jag i mycket håller med författaren. Dock verkar det som han förringar utarbetade och stressade människor som populärt uttryckt har "gått in i väggen". Jag var i en besvärlig situation i våras, mina problem berodde på prestationsångest och relationsproblem. Under den tiden kom jag i kontakt med flera av psykiatrins behandlingsmetoder, inkl slutenvård. Jag vill bara säga att det är det värsta som hänt mig.

Att rädd, uppstressad och slutkörd komma till en avdelning där missbrukare och gravt psykiskt sjuka vistades var hemskt. För att inte tala om den känsla av frihetsberövande som detta innebär. Jag hade i detta läge mkt svårt att bevara min självkänsla/självbild dels på grund av de intagna jag träffade, dels pga den misstänksamhet man mötte hos personal som inte visste nåt om min situation.

Jag stöder naturligtvis åtgärder som syftar till att en människa med problem och suicidala tankemönster måste "räddas" på nåt sätt, men det ska finnas bättre metoder. Det krävdes mycket bearbetning och stöd för att jag skulle komma över mina fyra dagar på psyket och förstå varför de gjorde så mot mig. Student

020206 22:43
Av: Emelia Einarsson

Äntligen, äntligen var det någon som öppnade munnen. Ett stort tack Håkan Eriksson för att du fattade pennan och beskrev hur det förhåller sig. Det finns en intressant term som jag associerade till då jag läste din artikel, nämligen "the victim industri" myntad i USA för ett antal år sedan.

Jag har länge varit intresserad av att bedriva förebyggande arbete, dvs. förmedla kunskap (verktyg) till människor i olika sammanhang för att befrämja deras egna resurser att själva ha kontroll över sin egen situation. Vem är förresten bättre lämpad att ta itu med sin egen verklighet än en själv?

Tyvärr är antalet professionella som intresserar sig för förebyggande arbetsinsatser tämligen litet. Kanske finns det risk att man kan bli av med sitt arbete om man fokuserar för mycket på förebyggande arbete? Lycka till och återigen ett stort tack för din insats i ämnet.

020207 11:02
Av: Hans G.G. Nyström 08.4299941

På Sinnessjukhusens--Mentalsjukhusens tid vårdades schizofrena inlåsta tillsammans med deprimerade självmordsbenägna. Nu går de omkring i samhället och klarar sig så länge de tar ordinerad medicin. Fobier botas snabbt. KBT - kognitiv beteendeterapi hjälper på många tillstånd och höjer livskvaliteten. Varför prata om alla misstag. Hjälp psykiatripatienterna till rätt specialist och hjälp de få psykiatrerna fortsätta försöka hjälpa med de medel som finns. Inläggen och artiklarna visar mycket stora brister i kunskapsfrågan.

HakanEriksson.se

Reaktioner på "Psykiatrin skapar psykisk ohälsa"