Mäktiga krafter driver på
DN Nätdebatt den 8 februari 2002
Min debattartikel ledde som väntat till många reaktioner, de flesta positiva men åtskilliga negativa, vissa synnerligen negativa. Jag har inte möjlighet att bemöta vart och ett av de många inläggen, vilka för närvarande fyller fem sidor i DN:s nätversion och kräver 14 sidor vid utskrift.
Men jag vill göra ett försök att kommentera de framförda synpunkterna grupperade i några principiella huvudkategorier. De många som uttalat sin uppskattning över min artikel tackar jag men koncentrerar mig här enbart på de kritiska åsikterna.
Uttrycket "behändig biljett för time out från yrkeslivets slit och förpliktelser" var olyckligt, och jag ångrar formuleringen. Jag anser självklart inte, som flera av debattörerna tror, att utbrändhet är något självvalt.
Det jag menar - och borde ha uttryckt bättre - är att då människor gått in i väggen, innebär diagnosen utbrändhet en diskutabel lösning. Den riskerar nämligen att avlänka den drabbades uppmärksamhet från de egentliga orsakerna till hans psykiska svikt, exempelvis orimliga arbetsförhållanden.
Diagnosen utbrändhet fokuserar på individuella reaktioner och förlänar dessa en sjukdomskaraktär, vilket intensifierar sjukdomskänslan.
Det är inte konstigt att en nedsliten person inte mår bra. Men känslan av hopplöshet blir förstärkt, när han fått veta att han är sjuk. Det är klart bättre att få hjälp att engagera sig mer i situationen som utlöst problemen, än i den nya sjukdomen.
Det är för övrigt slående hur snabbt patientgruppers intressen fångas upp av föreningar, exempelvis för utbrändhet, där det kan utvecklas imponerande energi i skarp kontrast mot apatin som hämmar all annan verksamhet.
De flesta debattörerna förstår vad det är jag kritiserar. Men i flera inlägg undrar man vad jag är ute efter med min artikel, och detta gäller förstås dem som känner sig kränkta av min text.
Jag måste därför förklara varifrån mitt engagemang i dessa frågor kommer och vad det är i den pågående utvecklingen som jag ifrågasätter.
Jag arbetar med neuropsykologiska utredningar inom vuxenpsykiatrin vid Akademiska sjukhuset, dvs undersökningar av patienter med så svåra anpassningsproblem att man kan misstänka någon form av hjärnskada.
I regel är det från början uppenbart att patienten verkligen är neuropsykologiskt drabbad, men även då är undersökningen av största vikt - dels för att fastställa vilken sjukdomsorsaken/diagnosen kan vara; dels för att ordna den rehabilitering eller det speciella stöd tillståndet kräver.
Tills för några år sedan var praktiskt taget alla remisser till neuropsykologiska utredningar klart välgrundade. Det handlade nästan uteslutande om patienter som inte kunde reda sig på egen hand, och orsaken var i regel någon förvärvad störning i hjärnan, exempelvis till följd av slaganfall, skalltrauma eller demenssjukdom.
Till de typiska utredningsfallen hörde också individer med medfödda anpassningsproblem, vilka lett till psykiskt nedbrytande överkrav.
Patienter av beskrivet slag utgör förstås fortsatt kärngruppen för neuropsykologisk diagnostik. Men under senare tid tillkommer allt fler personer med problem, som vi förr praktiskt taget aldrig såg i den här sortens verksamhet.
Det handlar i tilltagande omfattning om remisser från villrådiga hus- och företagsläkare, som inte vet vad de ska ta sig till med individer som upphört att fungera professionellt.
En företagsläkare vid en statlig institution gjorde för ett tiotal år sedan en dramatisk gest. Rutinmässigt lät han skicka samtliga gravt missanpassade medarbetare till neuropsykologisk undersökning.
Han hade övervägt alla kända diagnoser, prövat varje tänkbar behandling, och företaget hade dessutom i regel ansträngt sig mycket för att anpassa arbetsmiljön - i vissa fall med nybyggda hus för att undvika hälsofarlig påverkan av mögel eller elektromagnetiska fält.
Då ingenting av detta hjälpt frågade läkaren, närmast retoriskt, om det handlade om hjärnskada. Ingen av dessa patienter som undersöktes, innan vi lyckades få stopp på remisstrafiken, befanns vara neuropsykologisk störd. Men samtliga var nedstämda eller upprörda över sin professionella belägenhet, i detta fall särskilt över uteblivna framsteg i karriären.
Numera hör det till den neuropsykologiska vardagen, att patienter remitteras till utredningar, därför att de upphört att fungera i yrkeslivet och därför att man inte vet vad man medicinskt ska ta sig till.
Man kan således konstatera att människor sviktar psykiskt på nya sätt, och trenden är uppåtgående. Men mina egna direkta erfarenheter är dock bara en västanfläkt i relation till förändringarna i stort vad gäller attityder till psykisk hälsa/ohälsa.
Det finns vetenskaplig litteratur som granskat den psykiatriska diagnostikens utveckling - med dess ständiga påverkan av politiska grupperingar och kommersiella intressen samt brist på vetenskapligt fundament.
Bäst och roligast skildras detta problemkomplex av Kutchins & Kirk i Making us crazy. DSM: the psychiatric bible and the creation of mental disorders (The Free Press, 1997). Boken recenserades insiktsfullt av professor Lennart Nordenfelt i en understreckare i SvD den 27 april 2000.
Kutchins & Kirk diskuterar exempelvis ingående hur det gick till när PTSD (posttraumatisk stress disorder) forcerades fram på 1970-talet, samtidigt som militanta gay-aktivister såg till att homosexualitet äntligen ströks som psykiatrisk diagnos.
De berättar också om en mängd andra konstiga diagnoser (bl a om sådana som speciellt var till för negrer) och deras tragiska tillämpningar, t ex borderline, som i USA ofta använts för att i rättegångar diskreditera kvinnor som varit utsatta för sexuella övergrepp.
Orsaken till att jag koncentrerar min diskussion till var gränserna bör gå mellan psykiskt friskt och sjukt är förstås min yrkesbakgrund. Men jag håller med dem, som i den här debatten jämför psykiatriska avarter med dubiösa diagnoser inom den så kallade somatiken.
De pekar exempelvis på likheterna mellan å den ena sidan utbrändhet och, å den andra, ryggsjukskrivningar (svenskar mest drabbade i världen), fibromyalgi (främst en svensk sjukdom), amalgamförgiftning (vanlig diagnos i Uppsala så länge Akademiska hade en särskild amalgamenhet) samt elöverkänslighet (svenskar mest drabbade i världen - särskilt där insatser gjorts för att förebygga problemen) och en del annat, där kunskapsläget sannerligen inte är gott.
Några debattörer har synpunkter på farmakologisk behandling ("lyckopiller"). Den som vill orientera sig om dess utveckling rekommenderas särskilt Elliot Valensteins Blaming the Brain. New York m fl: The Free Press, 1998 (kommer snart i dansk version: Hjernen som syndebuk. Hans Reitzels Forlag, 2002). Den recenserades den 24/1 02 i DN:s kulturdel av professor Johan Cullberg.
Valenstein, som är professor i psykologi med fysiologisk inriktning, går i detta verk skarpt tillrätta med mytbildningarna kring de psykiatriska sjukdomarnas kemiska karaktär och visar, både underhållande och skrämmande, att merparten av den psykofarmakologiska boomen vetenskapligt vilar på fullständigt lös grund.
Han diskuterar också ingående de kommersiella krafter som driver på denna olyckliga utveckling och som är angelägna om att så många som möjligt får psykiatriska diagnoser. Boken är med otekniskt upplägg och utsökt språklig klarhet tillgänglig även för engagerade lekmän.
Sjukdomsläran är i största allmänhet ett besvärligt ämne, och den är allra mest komplicerad vad gäller psykiatri. Den ständigt återkommande frågan är om diagnoserna benämner och avgränsar sjukdomstillstånd som verkligen finns på riktigt.
Schizofreni, för att ta ett exempel, uppfattas av praktiskt taget alla experter som en samlingsterm för en grupp olika sjukdomar. Ännu efter något sekels forskarmödor svävar vi i okunnighet om schizofrenins natur, orsaker och undergrupper, för att inte tala om hur den effektivt ska behandlas.
Mot denna bakgrund bör det överraska, att det så snabbt uppträder en mängd tvärsäkra experter på utbrändhet - särskilt som dessa experter mestadels är lekmän.
En av debattörerna skriver "kunskap kring psykiatriska tillstånd växer inte, den exploderar". Detta håller jag med om, men explosioner är sällan bra för sund kunskapsutveckling - i varje fall inte när det handlar om det mänskliga psykets natur, alltså om så kallade existentiella frågor.
Den som ger sig in i en kritisk diskussion av förnuftet bakom nytillkommande psykiatriska diagnoser kämpar mot en märklig tidsanda och mot mäktiga kommersiella krafter.
Några av debattörerna har tillskrivit mig omänsklighet för min artikel. Människor, som är utbrända eller lider av neuropsykiatriska tillstånd, känner sig kränkta av att deras sjukdomar misstänkliggörs eller ifrågasätts.
Men när jag kritiserar psykiatrisk begreppsbildning ringaktar jag verkligen inte mänskliga nödlägen. Jag undrar i stället vilka mekanismer som skapar dem och frågar om de inte kan förstås bättre med alternativa förklaringar.
Mitt yrkesliv är vigt åt arbete med samhällets svagaste. Jag kommer alltid att stegra mig inför okritisk nyrekrytering till dessa grupper.
Håkan Eriksson, expert i neuropsykologi