Tro inte på nationalekonomerna!
DN Debatt den 30 december 1979
Inför det stundande kärnkraftsvalet tillåts nationalekonomer breda ut sig i våra massmedier i en omfattning som väl saknar motstycke i vår historia. Dessa vetenskapsmän kommer sannolikt att spela en stor roll för människors ställningstagande i valet. Därför finns det anledning att närmare granska vad för slags vetenskap nationalekonomin egentligen är. Det rör sig ju om en grupp forskare som - tydligen utan att tveka - åtagit sig att guida oss i en för nationen viktig fråga.
Ekonomerna försöker ge intrycket att denna fråga huvudsakligen är av ekonomisk natur, att vi måste välja den form av energiförsörjning som - i ekonomiska termer - kostar minst. De koncentrerar sig gärna till siffror och ger oss en aldrig sinande ström av beräkningar, vilka ger intryck av att vara vetenskapligt underbyggda. I sak kan man dock fråga sig om inte energifrågan rymmer starkare element av moral och av ansvar inför kommande generationer, än av ekonomisk kalkyl.
Det finns nu starka skäl att tro att nationalekonomin saknar förutsättningar att ensam bidra med avgörande intellektuella insatser vid denna typ av samhällsproblem. Nationalekonomin tillhör de så kallade samhällsvetenskaperna, vilka bearbetar sammansatta företeelser som är ytterst svåra att studera systematiskt. Trots den mäktiga matematiskt-statistiska apparat man tagit i bruk har man haft ett oändligt besvär med att leva upp till kravet på teoretisk precision.
Jag tror att många ekonomer övervärderarar sin vetenskaps förmåga att analysera och förutsäga ekonomiska förlopp i komplexa situationer. Mängder av studier tyder på att deras prognoser inte slår in bättre än vad slumpen medger. I brist på stabila teorier saknar disciplinen dessutom intern enighet i centrala frågor, vilket medfört att det redan tidigt uppstod olika "skolor" med ideologisk slagsida. Ekonomernas offentliga meningsutbyten resulterar alltför sällan i förnuftig konsensus.
Icke desto mindre spelar ämnet en framträdande roll i modern politisk debatt. En helt avgörande förutsättning för denna roll är att allmänheten har förtroende för den nationalekonomiska vetenskapen. Och denna tilltro är stor - förmodligen väl stor med tanke på den kritik som kunnat riktas mot ämnet. Nationalekonomernas inflytande förstärks av en långvarig tradition att tillskriva deras vetenskap hög status bland vetenskaperna. Med status följer förtroendet.
Man bör dock betänka att den mest prestigefyllda av allt tillgängligt stöd för nationalekonomins höga status - nobelpriset i ekonomi - instiftades av Sveriges Riksbank och motiverades med ekonomiska argument. Priset har i efterhand mött kraftig kritik. Tre av prisets motståndare var riksbanksfullmäktigeledamoten och professorn Gunnar Myrdal, som fick det 1974, journalisten Herbert Tingsten, som vände sig mot inblandningen av "nobelprisets auktoritet" i så politiska frågor som de ekonomiska, samt Alfred Nobel själv, som aldrig ville ha ett sådant pris!
Förtroende för ekonomer i den pågående energi- och kärnkraftdebatten bygger på att dessa kan göra tillförlitliga ekonomiska kalkyler och prognoser. Finns det skäl att tro att de klarar detta? Om man som icke-ekonom vill bilda sig en uppfattning i saken och vänder sig till den ekonomiska facklitteraturen, kommer man snabbt i kontakt med en utbredd, destruktiv kritik. Denna har framförts av historiker, filosofer och andra samhällsvetare - men även i betydande omfattning av nationalekonomerna själva.
Nationalekonomin befinner sig i ett osäkert kunskapsläge, har problem med sina "skolor" och forskares övertro på disciplinens förträfflighet, samt befinner sig ständigt under tryck av ideologiska eller privatekonomiska mål. Den kan inte i komplicerade lägen erbjuda pålitliga tillämpningar, och dess prognoser är ökända för att inte slå in.
Nationalekonomer har samma rätt som alla andra att engagera sig i vilken debatt de vill. Men deras pretentioner att i viktiga politiska spörsmål - såsom nu kärnkraftsfrågan - sitta inne med särskild visdom bör granskas kritiskt.
Håkan Eriksson, expert i neuropsykologi