Bryt tabu om de svagbegåvade
DN Debatt den 25 maj 1997
På DN Debatt den 20/3 slår Sophie Ekman och Christopher Gillberg larm om att barn och ungdomar med neuropsykiatriska tillstånd far mycket illa i skolan. Tillstånden beror på avvikande utveckling av hjärnan och är så profilerade att psykiatrer kan identifiera problemen och ge diagnoser. Men det finns ett annat slags "tillstånd", som ännu fler individer lider av - nämligen allmän intellektuell resursbegränsning och oförmåga att klara teoretiska studier och yrken.
Alla typer av mätbara psykologiska färdigheter varierar på ett karaktäristiskt sätt i befolkningen. Detta åskådliggörs av normalfördelningskurvan (se figur). I den vänstra änden finns de som presterar sämst; i den högra de som lyckas bäst. De flesta återfinns någonstans i närheten av genomsnittet.
Merparten av psykologiska test mäter någon form av intellektuell förmåga - till exempel ordförståelse, inlärning eller skiftande typer av problemlösning. De kallas psykometriska test och används flitigt inom sjukvården vid undersökning av patienter med beteendestörningar. Testen måste vara normerade. Detta åstadkommer man genom att presentera dem för statistiskt representativa urval av befolkningen. Då lär man sig hur folk i allmänhet klarar proven och då kan man avgöra hur en enskild individs prestationer ligger till i jämförelse med andras.
Den ständigt återkommande iakttagelsen vid normeringen av psykometriska test är att befolkningens förmåga att klara proven varierar just som normalfördelningskurvan visar. Den som har svårigheter inom ett visst område, till exempel det språkliga, har det i regel besvärligt också inom andra områden. De som lyckas väl med testen brukar inte uppvisa några särskilda svackor inom enstaka intellektuella domäner. Intelligens, såsom denna testas vid psykologiska prov - och i skolans teoretiska ämnen - tenderar således att vara en allmän begåvningsfaktor som enskilda individer fått mer eller mindre av.
Begåvningstest kan aldrig ensamma tjäna som instrument för kategorisering av människor. De visar inte heller vilka utvecklingsmöjligheter den enskilde individen har. Men de säger en hel del om individers intellektuella förutsättningar och ger i kombination med annan information en säker grund för rådgivning om till exempel utbildning och yrkesval. De är dessutom det viktigaste hjälpmedlet för säker identifikation av individuella psykologiska problem.
I samhället har det hittills funnits tolerans och även meningsfulla sysslor också för svagbegåvade. Man har behövt individer som utfört enkla, okvalificerade arbeten. Dessa gjorde det möjligt för nästan alla att ta sig fram självständigt och att bli respekterade.
Självklart innebar det gamla klassamhället att massor av människor med god begåvning inte fick någon chans att utveckla sina talanger. Men för en ansenlig del av befolkningen var korta utbildningar och okomplicerade arbetsuppgifter optimala med tanke på individernas faktiska förutsättningar.
Den mänskliga variationen av intellektuell, teoretisk begåvning har inte ändrats. Individer med svaga intellektuella resurser fortsätter att finnas - i samma proportioner som de alltid gjort. Men med den snabba förändringen av samhället har kraven på utbildningar och yrkesfärdigheter skärpts dramatiskt. Okvalificerade yrken har försvunnit eller är på väg att försvinna.
Staten proklamerar nu officiellt att den enda framkomliga vägen är kraftfulla satsningar på utbildning och att folk övergår från enkla till intellektuellt avancerade yrken. I framtiden förväntas, enligt retoriken, ständigt fler individer klara av professionella uppgifter som förutsätter goda färdigheter att i tal och skrift använda modersmålet. Man måste kunna engelska, helst ytterligare något främmande språk, samt tillägna sig alla kunskaper i matematik, symbolhantering och problemlösning som krävs i IT-samhället.
För att nå sådana mål har man kraftigt höjt ribban i skolan. Den obligatoriska grundskolan har i praktiken förlängts med tre år. Och i gymnasiet har man bestämt att kurserna, liksom kraven för betyget godkänd, ska vara gemensamma för alla i teoretiska basämnen som svenska, matematik och engelska. Tanken är att de som genomgått gymnasiet ska vara i stånd att klara av högskolestudier.
Därmed har man skapat en situation som innebär fullständigt orimliga överkrav för dem som har svag begåvning. Elever utan förutsättningar att klara av studiekraven är tvingade att i tolv år schavottera i en skola där de successivt misslyckas med att prestera det som enligt fastställda normer förväntas av dem.
De jämförs hela tiden med kamrater som inte har några svårigheter med inlärningen och kommer ständigt till korta. Plågan förvärras av insikten i att lidandena ska kulminera i en situation där de inte har en chans att konkurrera om de allt färre och teoretiskt alltmer krävande jobben.
Hur stor är nu andelen elever som utsätts för orimliga överkrav därför att de saknar förutsättningar att klara skolans studiekrav? Frågan är förstås omöjlig att besvara exakt, men en närmare titt på normalfördelningskurvan kan ge oss en uppfattning om problemets sannolika omfattning.
Det är vanligt att man enligt en viss matematisk formel delar upp kurvan i nio statistiskt lika stora intervall, som ges nummer från 1 till 9 - så kallade staninepoäng. Ju bättre en individ presterar, desto högre poäng får han. Stanine 1 motsvarar de fyra sämsta procenten; stanine 2 de sju procenten närmast däröver och så vidare. Stanine 4, 5 och 6 utgör genomsnittet, och där befinner sig sammanlagt 54 procent av befolkningen.
Vid kliniska testningar av vuxna med psykiska problem brukar man inför testresultat på stanine 1 och 2 reagera och ställa "diagnos", därför att så låga poäng erfarenhetsmässigt är kopplade till stora utbildningsmässiga, professionella eller sociala anpassningsproblem. De signalerar någon form av handikappande resursbegränsning som antingen är medfödd eller har uppstått till följd av någon störning i hjärnans funktioner. I den kliniska vardagen uppfattar man dessutom också poängen 3 som suspekt, därför att även det resultatet endast brukar förekomma hos individer med svårigheter att hävda sig socialt eller i skolan och yrkeslivet.
Andelen individer som får "abnorma" stanine 1 eller 2 utgör 11 procent av befolkningen. Lägger vi till alla med suspekta stanine 3 kommer vi upp till en andel begåvningsmässiga problemfall på hela 23 procent - alltså nästan en fjärdedel av befolkningen.
En mängd andra faktorer än naturgiven begåvning kan förstås verka hämmande på barns skolutveckling. Hit hör i första hand olika former av sociala problem som hindrar normalbegåvade barn att mobilisera motivation och att utveckla sina teoretiska talanger.
Varje pedagogisk situation måste för att vara acceptabel bygga på ett rimligt mått av framgång. Såväl eleven som läraren måste se att studierna leder framåt mot de uppställda målen. Pedagogiska situationer med ständigt tragglande som mynnar ut enbart i misslyckanden är olidliga - särskilt om eleven är tvingad att medverka. De leder till friktion, aggressivitet, social utslagning. De underminerar barnets möjlighet att utveckla självförtroende och kan, i värsta fall, grundlägga anpassningssvårigheter som individen får lida av under resten av sitt liv.
Frustrerade lärare har i medierna beskrivit det ohållbara läget. I vintras presenterade en pedagog i något av TV:s nyhetsprogram en "larmrapport" om att 20 à 30 procent av alla elever som gick ut årskurs nio inte hade godkänt betyg i svenska, engelska eller matematik.
Hon fattade uppenbarligen inte att förklaringen kan finnas i människors natur. Uppskattningsvis en fjärdedel av befolkningen saknar sannolikt förutsättningar att klara detta slags kurser.
De ansvariga politikerna har inte agerat av illvilja. Men de är okunniga om naturliga mänskliga variationer och begränsningar. De styrs av en idealistisk, naiv tro på alla människors likartade möjligheter att utvecklas i skola och yrkesliv. Man vet i förväg hur de kommer att svara på den här sortens kritik: idéerna bakom skolpolitiken är i grunden korrekta och realistiska; den svenska skolan är bra men kan bli bättre. Problemen kan alltid lösas genom mer resurser och bättre pedagogik.
Men vi kan inte ändra på befolkningens naturliga sammansättning och egenskaper. Det är i stället skolpolitiken och samhällets attityder till arbete och individers egenvärden som måste ändras. Många samhällsforskare har uttalat sin förvissning om att befolkningen permanent kommer att vara skiktad i den högteknologiska epok vi nu ser utvecklas.
Uppemot en fjärdedel av alla individer kommer inte att "behövas" på arbetsmarknaden - därför att de av olika, främst begåvningsmässiga, skäl inte kan konkurrera om de allt färre och teoretiskt alltmer krävande jobben.
Mycket som nu sker i samhället tyder på att detta framtidsscenario håller på att förverkligas. Men det är ett rött skynke för välmenande, idealistiska politiker. Ämnet är tabu. Den officiella retoriken och samhällsplaneringen som rör framtidens skola, utbildning och arbetsmarknad, bygger på en mängd alltmer orealistiska föreställningar om mänsklig kapacitet och förmåga.
Var och en kan se hur gapet vidgas mellan politikernas fantasier och verkligheten. Rapporter flyter in om olidliga skolförhållanden, ökande social utslagning och tilltagande arbetslöshet. Under tiden dras tumskruvarna om de svagbegåvade åt allt hårdare.
De ansvariga politikerna borde informera sig om människors naturliga förutsättningar och begränsningar. Det skulle innebära en stor humanitär välgärning om de inledde en realistisk omgestaltning av skolan. En sådan nyorientering måste bygga på en grundläggande förändring av de officiella doktrinerna om vad som krävs för att bli accepterad i samhället.
Det problem jag vill belysa hör till det mest känsliga och politiskt mest inkorrekta man kan tänka sig. Min diskussion inbjuder sannolikt till missförstånd och vantolkningar. Det är inte min uppfattning att man ska sålla bort svagbegåvade för att spara pengar så att mer lyckligt lottade individer får större andel av resurserna.
Slutsatsen är den motsatta: de med de sämsta intellektuella förutsättningarna att klara sig i det alltmer komplicerade samhället bör få mer stöd. Men detta måste vara så utformat att människovärdet respekteras och självkänslan kan utvecklas.
Det är outhärdligt att samhället tvingar in och låser fast de svagaste i situationer som medför orimliga överkrav, lidanden och ständiga nederlag. Den nuvarande skolans terror mot de svagbegåvade måste upphöra och ersättas av aktiviteter som är meningsfulla och värdiga.
Håkan Eriksson, expert i neuropsykologi