Förnuftet är beroende av känslan
DN:s ledarsida den 7 november 1997
DN:s Johannes Åman polemiserar den 23/10 mot filosofen Peter Singers och utilitarismens mest extrema slutsatser. Han skriver att "Singer är en man som kompromisslöst följer sitt förnuft" och därvid bland annat nått "till slutsatsen att det om föräldrarna så önskar är rätt att ta livet av svårt handikappade spädbarn".
Åmans diskussion blev utgångspunkten till en betraktelse med likartad grundinställning i SvD:s huvudledare den 26/10. Med anledning av Singers aktuella Sverigebesök har sedan en livlig debatt följt om dennes ståndpunkter bland annat med bidrag från Alf Svensson och Torbjörn Tännsjö (SvD 29/10 respektive 31/10) samt Åman igen (DN 31/10).
Den utilitaristiska metoden bygger, enkelt uttryckt, på att man i en valsituation mobiliserar argumenten för och emot de tillgängliga handlingsalternativen, värderar dessa samt bedömer vilket alternativ som ter sig mest gynnsamt.
Åman och andra Singerkritiker brottas med problemet hur man bäst ska formulera sina invändningar mot en filosofi som bygger på förnuftet så konsekvent och så raffinerat, att det blir allt svårare att värja sig mot slutsatser som känns oacceptabla. Problemet ligger i den konventionella innebörden hos ord som "förnuft" och "rationalitet". Vi har lärt oss att associera dessa statusrika uttryck med fakta och intellektualism. De som vill argumentera mot obehagliga moralfilosofiska slutsatser befinner sig i underläge, därför att deras begreppsarsenal förefaller tillhöra ett tankemässigt lägre skikt.
"Människovärde", "humanitet", "kristen etik" etc har svårt att i en akademisk debatt hävda sig mot filosofernas mest sofistikerade terminologi.
Hjärnforskaren Antonio Damasio har i en elegant fläta av psykologiska, neurologiska och evolutionsbiologiska fakta övertygande förklarat att det egentliga förnuftet är något helt annat än vad vi lärt oss att tro. I Descartes' Error (New York: G P Putnam's Sons, 1994) - en av 1990-talets mest inflytelserika böcker om det mänskliga psykets natur - visar han att rent intellektuella beslutsprocesser utan emotionell värdering leder till misär eller, rent av, katastrof. Vid vägval med viktiga personliga och sociala konsekvenser avgörs framgången ytterst av beslutsfattarens förmåga att bedöma och beakta de känslomässiga följderna - för sig själv och för andra.
De kliniska vittnesbörden är överväldigande. Individer som på grund av hjärnskador förlorar känslomässigt och socialt intentionsdjup hamnar i eländiga situationer - trots att deras formella intelligens kan vara helt opåverkad. Personer med autistiska konstitutioner kan vara övergenomsnittligt intelligenta men saknar förmåga att göra rationellt bruk av denna begåvning, eftersom de i sina beslut inte får någon ledning av känslor för de emotionella och sociala konsekvenserna.
Det är karaktäristiskt för många individer med dessa typer av psykiskt handikapp att de i rent teoretiska tankeexperiment - i "laboratoriet" - kan räkna ut vilka handlingar som är "rätt". Men vid verkliga, komplexa vägval fattar de ödesdigra beslut, eftersom de saknar förmågan att i förväg värdera beslutsalternativens emotionella följder för omgivningen och därmed för sig själva.
Åsikten att verklighetens förnuftiga och rationella beslut vid komplicerade avgöranden alltid beror på en kombination av känslor och intellekt är förstås ingen nyhet. Det originella med Damasios version är hans neurovetenskapliga och evolutionsbiologiska bevis för att det i det verkliga livet helt enkelt inte är möjligt att skilja kognition från emotion, den intellektuella processen från den känslomässiga. Värderingar och känslor är centrala ingredienser vid all komplex tankeverksamhet. Tänkandet befrämjar anpassning och dräglig livskvalitet endast om det tar hänsyn till och harmonierar med våra långsiktiga känslomässiga och sociala behov.
Respekten för människovärdet är ingen godtycklig intellektuell eller kulturell konstruktion. Den har en biologisk förankring och bygger på vår naturligt givna förmåga att lida med dem som befinner sig i nöd - även i endast tänkta nödtillstånd. Och medkänslan utgör i sin tur en viktig grund för humanitet och altruism. Evolutionen har trimmat vår hjärna att inför de svåraste besluten framför allt överväga vilka risker handlingsalternativen kan medföra. Och till farorna hör i synnerhet möjligheten att man orsakar lidanden för andra - även i kommande generationer.
Hjärnan fungerar normalt så att vi forceras att fantisera om och ta ställning till möjliga framtida scenarier. Vi genomlever och värderar dessa i förväg och förkastar planer med emotionellt oacceptabla konsekvenser. Men människors begåvning för långsiktig känslomässig och social riskbedömning varierar uppenbarligen kraftigt. Den enes skräckvision kan vara otillgänglig för den andres fantasi eller av denne upplevas som dräglig. Därför kan olika individer i moralfrågor dra slutsatser som är helt i konflikt med varandra.
Här någonstans ligger roten till konflikten om obegränsad fosterdiagnostik och extrema moralfilosofiska exempel som mynnar ut i slutsatsen att sjuka kan dödas. Problemet gäller inte de hypotetiska exempel som en filosof som Singer åberopar. Det handlar i stället om den plågsamma tanken på att gravida kvinnor, handikappade individer och svårt sjuka personer i förlängningen löper risken att utsättas för en allt starkare press att fatta beslut som är i konflikt med deras egentliga vilja och intressen. Och det handlar om människors förtroende för samhällets och sjukvårdens beredskap att i de svåraste stunderna stå på deras sida.
Filosofer som i sina kalkyler inte hämmas av så obehagliga perspektiv visar inte alls prov på "knivskarpt förnuft", som SvD:s ledarskribent väljer att kalla det. Förnuftet finns snarare hos dem som har förståndet att varsebli och reagera på de orimliga konsekvenserna av utilitarismens mest extrema slutsatser. Den samhällsetiska debatten är i behov av begreppssanering. Ett första viktigt steg är att insikten sprids: filosofiska tankeexperiment med mänskligt oacceptabla följder är inte förnuftsbaserade.
Håkan Eriksson, expert i neuropsykologi