Tro inte på nationalekonomerna!
Göteborgs-Posten den 26 juni 2003
Debatten inför EMU-valet lämnar den osäkre väljaren i sticket, eftersom den så ensidigt präglas av ekonomiska argument. Sådana duger tydligen lika bra för ja- som för nej-sidan. Inför kärnkraftsvalet 1980 var situationen likartad. Då hävdade debattglada ekonomer att problemet inte i första hand rörde miljö, säkerhet och ansvar inför kommande generationer. Ständigt i luven på varandra menade de i stället att frågan om kärnkraftens framtid var något som borde avgöras på grundval av deras egna rent ekonomiska beräkningar.
Det finns goda skäl att begrunda hur nationalekonomer meriterat sig för allmänhetens förtroende. Deras konjunkturprognoser är notoriskt opålitliga, något som prognosmakarna själva brukar erkänna. I kölvattnet efter den så kallade champagneekonomin under 1980-talet uppdagades skandalösa interiörer med bisarr penningkarusell och huvudlösa investeringar. Journalister, liksom folk i allmänhet, undrade var nationalekonomerna hållit hus och varför de inte slagit larm inför en utveckling, som även i lekmannens ögon varit fullständigt orimlig. Svaret vittnade om en beklämmande brist på insikter och civilkurage.
Nationalekonomer med medansvar för den destruktiva ekonomiska utvecklingen under 1980-talet förklarade att ingen kunde ha vetat att det skulle gå så illa. De hade visserligen gjort felbedömningar, men detta var inget de skulle klandras för, eftersom alla andra ekonomer också begått misstagen. Försvarsargumentet gick således ut på att man av nationalekonomer ska förvänta sig flockbeteende snarare än självständig tankeverksamhet.
Omdömeslösheten upprepades i stor skala vid utvecklingen av börsens IT-bubbla som sprack år 2000. Nationalekonomer borde ha varnat för kraschen som måste komma. Men prominenta ekonomer har i efterhand vittnat om att de i stället snabbt började ifrågasätta den egna vetenskapens fundament. Vissa uteslöt inte att nya ekonomiska lagar börjat gälla! Med facit i hand kunde alla hävda att de "haft rätt hela tiden", men knappast någon hade haft kurage att säga ifrån när deras råd kunde ha gjort nytta.
Omsatta i storskalig politik har nationalekonomiskt inspirerade idéer ställt till det ordentligt. Det mest flagranta exemplet är nog att varje vuxen svensk uppmuntras att säkra sin framtida pension genom att välja bland över 600 sparfonder. Vem klarar detta när även professionella ekonomer medger, att de inte vet hur de ska placera sitt eget pensionssparande?
De flesta svenskar har just tvingats vänja sig vid att värdet av deras individuellt - och blint - placerade pensionspengar på ett par år sjunkit med uppemot hälften. Mot bakgrund av denna erfarenhet följer nu utmaningen att "räkna på" EMU, och det hävdas att det är en ödesfråga för Sverige.
Lekmannen måste ständigt fråga sig vilken av nationalekonomerna han ska lita på, eftersom dessa kommer med så motstridiga besked. Genom att den i skiftande kombinationer används för ideologiska, politiska eller privatekonomiska syften - ofta dunkelt redovisade, har nationalekonomin en problematiskt vulgär sida. Den förser sina uttydare med egennyttiga argument. En vetenskap hos vilken man alltefter behov fritt kan söka - och finna - stöd för snart sagt vilken åsikt som helst, är förstås känslig för påverkan utifrån. Den riskerar ständigt att missbrukas till följd av önskemål hos lekmän med behov av vetenskaplig fernissa. Politiska eller kommersiella grupperingar, till vilka många av forskarna själva hör, påverkar resultat av ekonomiska beräkningar och, inte minst, vad man väljer att gå ut med i offentlig debatt.
Nationalekonomin är med sitt notoriskt osäkra kunskapsläge, sina olika "skolor" och forskares naiva övertro på disciplinens förträfflighet samt sin känslighet för styrning av ideologiska eller privatekonomiska mål en vindflöjel. Den kan i komplicerade lägen inte erbjuda någon pålitlig tillämpning, och dess prognoser är ökända för att inte slå in. Nationalekonomer har samma rätt som alla andra att engagera sig i vilken debatt de vill. Men deras pretentioner att i viktiga politiska spörsmål - såsom nu EU/EMU-frågan - sitta inne med särskild visdom är övermaga.
EU är ett politiskt projekt - inte något som i första hand motiveras av ekonomiska fördelar, i synnerhet inte kortsiktiga. Det ligger tvärtom i sakens natur att medlemskapet initialt, under ett utjämnings- och uppbyggnadsskede, kostar mer för vissa medlemmar än för andra. Vissa stater "tjänar" på att vara med, andra "förlorar". I sin egenskap av ett relativt välbärgat EU-land är Sverige en nettobetalare, alltså en "förlorare".
Ideologiskt medvetna EU-vänner borde framhålla, att projektet bygger på politiskt och säkerhetsmässigt så värdefulla visioner, att det faktisk är värt en hel del risktagande - inklusive de eventuella risker som euron kan medföra. För dem borde EU få kosta pengar. Omvänt är EMU-förespråkare som enbart förlitar sig på ekonomiska argument antingen naiva, publicitetslystna, makthungriga eller, helt enkelt, okunniga om vad EU egentligen går ut på.
Europa är vår geografiska och historiska hemvist. Det är inte något vi valt eller har möjlighet att välja bort. Ingen kan i dag riktigt veta hur EU kommer att utvecklas, men det är nu - "rätt eller fel" - vår union, och valutasamarbetet är en central ingrediens i denna.
Hur man än ser på EU-projektet, kan ingen veta riktigt hur valutasamarbetet kommer att fungera. Råd från socialdemokrater som Leif Pagrotski och Anders Ferm (DN-debatt 7/3 -03) är svåra att värja sig mot: rösta nej - och se hur det på lite sikt fungerar med euron! Om valutasamarbetet efter hand ter sig tryggare kan vi ta ny ställning i nästa omröstning. Ty omröstningar om fördjupad EU-integration upprepas - till dess en majoritet röstat "rätt", alltså ja. Därför kan den osäkre lugnt rösta nej och avvakta tills läget klarnat bättre.
För den som tror på EU borde en ja-röst vara naturlig den 14 september. Nej-röstare kan trösta sig med att EMU-frågan inte rymmer något som motiverar, att man stressar fram ett beslut som känns förhastat.
Håkan Eriksson, expert i neuropsykologi