Dags för uppror bland lärarna

SvD:s kultursida 25 juni 1997

Man får inte begära mer av människor - i synnerhet inte av barn - än de är i stånd att klara av. För dem som är teoretiskt svagt begåvade måste samhället erbjuda realistiska alternativ - såväl i skolan som i vuxenlivet. De måste få chansen att utvecklas och få utbildning efter sina egna förutsättningar. Jag försökte på DN-debatt (25/5) påtala detta. Åsa Cronas reaktion på SvD:s kultursida (1/6) är belysande för hur svårt det blivit att tänka förnuftigt i frågor som rör skolan och människors förmåga att hävda sig på en krympande och teoretiskt alltmer krävande arbetsmarknad.

Mitt engagemang i detta ämne har sin rot i ett snart 20-årigt arbete inom vuxenpsykiatrin. Där har jag under de senaste åren allt oftare tvingats bevittna vad som på sikt händer med människor som utsätts för kroniska överkrav och som ständigt konfronteras med misslyckanden.

Min artikel handlade om något som praktiskt taget alla känner till - nämligen att många elever inte har en chans att klara skolans alltmer stigande krav. Problemet har drivits till sin spets med det nya gymnasiet. Detta bygger på att alla elever ska läsa gemensamma kurser i flera teoretiska basämnen och att alla ska bedömas efter samma kriterier för att bli godkända. Kaj Attorps framför i SvD (6/6) en grundlig kritik av den nya gymnasieskolan och visar hur verklighetsfrämmande den är.

I brist på alternativ tvingas praktiskt taget samtliga ungdomar att gå igenom detta gymnasium. Elever med stora svårigheter i dessa slags studier tvingas att i tolv år schavottera med misslyckanden, som efterhand blir alltmer plågsamma. Den pedagogiska forskningen visar att kunskapsklyftorna mellan de bästa och sämsta eleverna successivt ökar under skoltiden. Ungdomar som inte kan klara av studierna hämmas i sin utveckling. De hindras att utveckla självförtroendet och riskerar att knäckas för livet.

Samhällets officiella företrädare mal på med sin retorik om att teoretisk utbildning är den enda framkomliga vägen för folk att framgent kunna hävda sig på arbetsmarknaden. De många elever, som inte kan leva upp till skolans krav, berövas därmed hoppet om att över huvud taget ha någon plats i yrkeslivet. Men innan de blir vuxna och konfronteras med arbetslöshet och bidragsberoende ska de plågas i tolv år i en skola med målsättningar som för dem är helt orealistiska. Det är oanständigt att behandla folk på detta sätt.

Alla inser att det finns stora begåvningsmässiga skillnader och att barn bör tillåtas att utvecklas efter sin individuella förutsättningar. Undantaget är de ledande politiker och opinionsbildare som i relativt stor enighet utvecklat en myt om att när det gäller just fallenhet för teoretiska studier, så kan skolan trolla bort olikheterna. Denna idealistiska men naiva tanke har efterhand omfattats av så många, att det till slut blivit nästan omöjligt att framföra kritiska synpunkter. Men vi borde ta varning av 1900-talets alla exempel på hur folk i andra samhällen snärjts i orealistiska sociala projekt och totalitära tänkesätt samt tvingats att medverka i företag, som lett till misslyckanden och förnedring.

Förr i tiden kunde svagpresterande elever som misslyckades i skolan härda ut, eftersom denna var kort och kraven relativt begränsade. Och de kunde se fram mot vuxenliv där det fanns plats för dem på arbetsmarknaden. Det problem jag diskuterar har uppkommit, därför att skolans ensidigt teoretiska målsättningar och samhällets retoriska förväntningar trissats upp till sådana nivåer, att många inte har en chans att hänga med - samtidigt som man blint förnekar att kraven kan vara för höga.

Många, som efter min kritik velat försvara det nya utbildningssystemet, har tagit sin tillflykt till att det finns så många andra psykologiska färdigheter än de teoretiska, som skolan skulle kunna hjälpa till att utveckla. Man har diskuterat sådant som "kreativitet", "nyfikenhet" och "kommunikation". Framför allt är känslomässiga och sociala förmågor på modet. Man pratar diffust om att sådana skulle kunna utgöra kompensation och alternativ för barn som inte klarar av de reguljära skolämnena.

Det finns verkligen forskning som visar att social kompetens i allmänhet är viktigare än toppbetyg för framgångsrika karriärer och tillfredsställande liv. Men då har det alltid handlat om jämförelser mellan individer i grupper som lyckats med gymnasiestudier eller längre utbildningar. Det existerar ingen forskning som säger att de, som misslyckas i den obligatoriska skolans grundläggande ämnen, kan kompensera teoretisk okunnighet med social begåvning. (Se Daniel Golemans berömda bok Emotional Intelligence - som många anspelar på men alltför få har läst.)

I skolan finns förstås inget program eller någon särskild beredskap för att utveckla sociala förmågor hos dem som är teoretiskt svaga. Eftersom alla elever förväntas läsa och klara av de gemensamma basämnena försätter man de svagpresterande i en hopplös situation, där de ständigt misslyckas - och får detta skrivet på näsan. Det är svårt att föreställa sig en sämre miljö för att utveckla barns känslomässiga och sociala förmågor. De debattörer, som talar sig varma för utveckling av emotionella och sociala färdigheter, borde själva visa prov på empati. Hur kan de försvara ett skolsystem, där mängder av barn frustreras av successivt allt värre tillkortakommanden och förvägras ett rimligt mått av framgång?

Några debattörer har bemött mina argument genom att hänvisa till enskilda elever, som haft svårigheter men kommit över dessa. De har med sådana individuella fall trott sig kunna visa, att alla barn med rätt stöd kan lyckas i skolan. De antyder dessutom med den sortens exempel, att mina teser skulle syfta till att hindra utvecklingen hos barn med begåvningar som ännu inte utvecklats. Debattörer som inbillar sig att de med kännedom om enstaka livsöden kan uttala sig om det allmänna läget borde ta del av det starka stöd jag fått från massor av lärare. Dessa har länge med stor vånda observerat att problemen existerar just så som jag beskriver dem. De instämmer i stort sett utan förbehåll i min kritik och förstärker den med egna iakttagelser.

Min kritik går förstås inte ut på att individer med svag teoretisk begåvning skulle vara mindre värda än de som har lätt för sig. Min grundläggande åsikt är den motsatta: eftersom människor har ett lika värde måste samhället sträva efter att ge alla en chans att utveckla självförtroende och att bli respekterade. Den obligatoriska skola vi nu ser ta form - ivrigt försvarad av indoktrinerade politiker, forskare och debattörer - skapar och pekar ut ett bildningsproletariat, som vi inte alls skulle behöva ha. Jag menar förstås inte heller att individer med svårigheter, som beror på besvärlig social bakgrund, skulle sorteras bort och hindras att gå i den allmänna skolan. Jag själv (född 1946) och de flesta av mina kamrater hör till dem som enbart på grund av 50- och 60-talets skolreformer har kunnat göra "klassresan". Ingenting i efterkrigstidens utveckling har för oss betytt mer än rätten och möjligheterna till utbildning.

Vad har alla psykologer och pedagoger med ansvar för utbildningsforskning sysslat med, när skolpolitiken utvecklats så galet? Först nu, efter min - outsiderns - debattinlägg känner de sig manade att medverka i skoldebatten. De har anklagat mig för att ha en primitiv, omodern syn på begåvning och har sett chansen att få briljera med sin människosyn, som de hävdar är bättre än min. Till denna skara har utvecklingspsykologen Bengt-Erik Andersson sällat sig (DN-debatt, 15/6). Han är professor vid Lärarhögskolan i Stockholm.

Andersson presenterar en skiss på hur han skulle vilja reformera utbildningssystemet. Förslaget är så bisarrt flummigt och det helt enkelt skulle innebära att skolan avskaffades - en konsekvens som professorn inte sticker under stol med. Man tar sig för pannan. Om detta är det bästa uppslag en så framstående representant för skolforskningen har - då anar man att det inte bara är politikerna som sviker utan även det vetenskapliga etablissemang, som borde bistå samhället med kunskaper och idéer att bygga skolpolitiken på.

Jag presenterar inga lösningar på det utbildningsproblem vi sett torna upp sig. Jag hävdar bara att elever, som inte kan leva upp till skolans nuvarande teoretiska krav, måste erbjudas alternativ. Här hjälper det inte med politisk retorik eller psykologiskt och pedagogiskt flum. Det vi behöver är konkreta, realistiska förändringar av ett system, som orsakar stort lidande genom att inte beakta skillnader i olika individers begåvningar och intressen. Och förändringarna borde i första hand inledas med ett uppror bland lärarna, som lämnats i sticket med det omöjliga uppdraget att genomföra de verklighetsfrämmande utbildningsplanerna.

Håkan Eriksson, expert i neuropsykologi