Systematiskt förakt för svaga elever
DN Debatt den 12 november 1997
För ungdomar som lämnar skolans högstadium finns inga alternativ till fortsatta studier i gymnasiet. Därmed har grundskolan i praktiken förlängts med tre år. I den nya gymnasieskolan måste alla elever läsa högskoleförberedande kurser i teoretiska basämnen som svenska, engelska och matematik. De svagaste eleverna tvingas delta med samma målsättningar och samma kriterier för godkänt som de med god studiebegåvning.
På DN Debatt 25/5 och i SvD 25/6 kritiserade jag de orimliga teoretiska kraven i skolan. Ämnet var känsligt och gav upphov till en livlig debatt. Det har vittförgrenade konsekvenser för samhällsutvecklingen i stort och konfronterar oss med svåra moraliska, sociala och politiska frågor.
Under försommaren beskrev TT situationen på gymnasiets frisörutbildningar. Där måste eleverna nu läsa teoretiska ämnen i en sådan omfattning att de inte har tid för nödvändig praktik. I år lyckades ingen elev i Södertälje med gesällprovet; i Karlstad godkändes endast två av sjutton. Före omorganisationen av gymnasiet klarade sig majoriteten av frisöreleverna. Överdrivna teoretiska krav leder alltså till misslyckanden hos elever som normalt inte skulle ha haft några problem.
Många lärare har kontaktat mig för att uttala sitt stöd för min skolkritik. Flera av dem har uppgivet frågat vad de ska ta sig till. De konstaterar hur omöjligt det är för många barn att klara studiekraven men känner starkt trycket från rektorerna att godkänna så många som möjligt. Lärarna upplever också medmänsklig vånda över att behöva underkänna elever som misslyckas trots att de gör så gott de kan. För att undvika obehag och risken att utsättas för kritik godkänner de därför elever som egentligen inte klarat kurserna.
Det är begripligt att många lärare väljer denna enkla utväg. Det krävs civilkurage för att stå upp och tala klartext om den ohållbara skolsituationen. Lärarna känner att kritik bara sätter den egna prestigen, karriären och löneutvecklingen på spel. Allt fler medlemmar i lärarkåren har därför blivit stukade medlöpare i ett projekt som de vet är verklighetsfrämmande.
Ledande politiker och skoladministratörer, liksom forskare med inriktning på utbildningsfrågor, har i sina reaktioner på min DN-artikel undvikit kärnfrågan om de för många elever orimliga teoretiska kraven i skolan. Nästan alla har vantolkat det jag skrev, och många har reflexmässigt förnekat existensen av de missförhållanden jag pekat på. Skolminister Ylva Johansson ser inget behov av studiealternativ med lägre mål: "nivåerna är väl avvägda och det ställs inga orealistiska krav" (GP 27/5).
Enstaka personer utan teoretisk utbildning har kritiserat min DN-artikel därför att de själva känt sig utpekade. Det finns, naturligt nog, knappast någon som vill bli misstänkt för att hans begränsade skolgång berott på ren oförmåga att klara vidare studier. Och det har förstås funnits skiftande anledningar för folk att avstå från teoretisk utbildning. Det har inte enbart handlat om dålig fallenhet för studierna som sådana. Många har hindrats av till exempel sociala och ekonomiska skäl. Ingen har, i varje fall inte i efterhand, behövt skylta med att han haft dåligt läshuvud.
Tidigare fanns det faktiskt alternativ för ungdomar som inte ville eller kunde fortsätta med teoretiska studier efter grundskolan. Marknaden efterfrågade okvalificerad arbetskraft, och det fanns möjligheter att tidigare än i dag gå ut i yrkeslivet. Man kunde välja kortare, teoretiskt mindre ambitiösa utbildningar och finna vägar bort från skolan som var socialt accepterade och inte kränkte självkänslan. För inte så länge sedan hängdes svagpresterande elever inte ut - utöver vad som motiverades av den skolgång som var direkt obligatorisk.
Men i det nya systemet finns inga flyktvägar. Alla tvingas gå på gymnasiet, där en central målsättning är förberedelser för högskolestudier. Ingen tillåts längre dölja sin oförmåga att klara teoretiska studier. Bristerna exponeras brutalt genom att svagpresterande elever jämförs med dem som har lätt för sig. Detta innebär en kränkning av ett slag som vi hittills inte haft i samhället.
Begåvning för teoretiska studier är en svårdefinierad egenskap där gränserna mellan tillräcklig och otillräcklig förskjuts i takt med samhällets utveckling. Begränsad intelligens behövde förr inte vara så stigmatiserande, eftersom nästan alla kunde finna åtminstone något verksamhetsområde där de förmådde hävda sig.
I den mänskliga utvecklingshistorien är kravet att folk måste ha läshuvud något helt nytt. Vi bevittnar en snabb förändring i synen på människors värden, när folk indoktrineras att så ensidigt ha teoretisk kompetens som måttstock.
Individuell begåvning har varit en privatsak som andra undvikit att rota i, men nu härjar utbildningsraseriet inom denna intima sfär. Svagheter som den enskilde för självkänslans skull borde få behålla för sig själv exponeras helt i onödan. Utvecklingen sker i en takt som överrumplar folk och leder till förhastade politiska åtgärder där mänskliga hänsynstaganden försummas och de svagaste kommer i kläm.
För att skyla över den obehagliga verkligheten retuscherar skolmyndigheterna och skjuter problemen framför sig. I augusti rapporterade medierna om en uppföljning av elever i klass 8 som inte fått betyg i vissa ämnen. Ett år senare var de fortfarande inte godkända.
En representant för Skolverket kommenterade detta i Lunchekot. Hon försäkrade att avsaknad av betyg inte skulle utgöra hinder för någon att komma in på gymnasiet. Där skulle eleverna ta igen det som de misslyckats med på högstadiet. Detta uttalande visar i blixtbelysning på skolsystemets cynism: barn som inte ens varit i stånd att tillgodogöra sig kurserna i grundskolan ska forceras in i studier med ännu högre teoretiska krav, vilka bygger på att högstadiets målsättningar uppnåtts.
Det kan kanske i en teknisk, byråkratisk mening se ut som en framgång att nästan alla högstadieelever får godkänt på kurserna eller att alla kan fortsätta på gymnasiet. Men för dem som är svagpresterande handlar det om en destruktiv process.
För ingen ska inbilla sig att elever känner tillfredsställelse om de egentligen inte hänger med i undervisningen utan klarar sig enbart på grund av att man tänjer på gränserna för godkänt eller inför regler som bortser från deras misslyckanden. Sådana tricks innebär att man negligerar svagpresterande barns utsatta belägenhet och skapar känslor av utanförskap och skam hos dem.
Alla inser att samhällsutvecklingen kräver nya slags kunskaper och fortlöpande förändringar i skolans mål och metoder. Men detta kan inte motivera att ungdomar plågas med studier som för dem är helt orealistiska.
Ingen politisk gruppering kan ha några egentliga fördelar av att försvara detta systemfel i skolan. En omorientering med realistiska utbildningsalternativ för elever som av olika skäl inte passar för teoretiska studier skulle ha stor folklig förankring och minska politikerföraktet.
Och den skulle förstås inte alls vara i konflikt med målsättningen att utbilda folk i takt med tidens krav. Elever med förutsättningar att klara skolans teoretiska studier har självklart ingen fördel av att kamrater mals sönder av krav som överstiger deras förmåga.
Huvudinvändningen mot ett skolsystem med varierande målsättningar och studietider är farhågan att många skulle gå miste om utbildningar som tillvaratar deras begåvningar. Diverse sociala mekanismer skulle kunna forcera elever med svag ekonomisk och kulturell sits att välja alltför oambitiösa studiegångar - vilket skulle hämma deras utveckling och konservera eller förstärka klassklyftorna. Samhällets lösning är att ställa höga krav på alla och att blunda för alla offer som skördas bland dem som inte kan leva upp till förväntningarna.
Den socialistiska majoriteten i riksdagens kommitté för gymnasieskolans utveckling vill behålla de höga teoretiska målsättningarna för alla gymnasister. Vänsterpartiets representant Britt-Marie Danestig motiverar ståndpunkten så här: "Vi får inte erbjuda B-kompetens till vissa elever (SvD 14/9).
Med detta förklenande uttryck syftar hon på utbildning som inte är högskoleförberedande och avslöjar därmed sitt förakt för dem som är teoretiskt svaga.
Från den svagpresterande elevens perspektiv består stämplingen inte i att sakna en teoretiskt kvalificerad utbildning. Den består snarare i att befinna sig i en kronisk överkravssituation med ständiga misslyckanden och i att alltid bli bedömd enligt normer som överstiger prestationsförmågan.
Skolan har inte enbart skyldigheten att tillhandahålla framtidsinriktade och marknadsanpassade utbildningar. Den måste också skapa villkor som ger även de svagaste ett rimligt mått av framgång och förutsättningar att utveckla självförtroende och drägliga liv.
Uppfattningen att alla människor har ett lika värde bygger ytterst på vår förmåga att känna vånda inför andras plågor. Bristvaran i vår tids skolplanering är det slags förstånd som styrs också av känslan. Ett utbildningssystem måste för att vara förnuftigt respektera människovärdet och sträva efter att undvika destruktiva emotionella och sociala konsekvenser. Detta kräver gymnasiala alternativ med teoretiskt lägre målsättningar så att alla kan hävda sig.
Men på DN Debatt 15/10 argumenterar skolminister Ylva Johansson och centerns Andreas Carlgren för en ytterligare höjning av ambitionsnivån i gymnasiet. De vill införa en "nationellt reglerad (gymnasial) examen som kan nås av alla elever". Här ska ingå ett examensarbete "där kraven ska vara högt ställda" och skolan ska ta "hjälp av utomstående 'examinatorer' för att garantera en hög kvalitet".
Johansson och Carlgren kritiserar den gamla gymnasieskolan för att den prövade studenternas nerver snarare än deras kunskaper. I sitt luftslott kan de inte se frustrationen och stressen hos alla gymnasister som numera inte har en chans att leva upp till de höga generella studiekraven. De vill höja ribban ännu mer.
Skolpolitikerna har infört en gigantisk skenverksamhet, där en massa elever saknar förutsättningar att lyckas - samtidigt som ett kvävande tabu hindrar en diskussion om missförhållandet.
De som försvarar systemet negligerar allmänhetens berättigade kritik. Man kan sympatisera med deras strävan att genom ambitiösa utbildningsprogram minska de sociala klyftorna. Men den målsättningen kan man ha utan att svaga individer måste schavottera i en skola där de saknar förutsättningar att lyckas. Man har blandat ihop begreppen jämlikhet och människovärde.
Jämlikhet ska eftersträvas men kan aldrig bli total. Människovärdet däremot måste alltid respekteras - även hos dem som genom samhällsutvecklingen fått en försämrad sits och inte kan leva upp till framgångsidealen.
Ideologiskt förblindade skolpolitiker måste få upp ögonen för konsekvenserna av sina beslut och analysera om följderna verkligen är förenliga med den människosyn de vill företräda. De skulle då förhoppningsvis bli medvetna om att man med det nya utbildningssystemets förljugenhet och mänskliga förnedring överskridit anständighetens gräns.
Håkan Eriksson, expert i neuropsykologi