5. KollwitzPlatz och Prenzlauer Berg
Målet för den här promenaden är KollwitzPlatz, och dit kan man förstås ta sig på flera sätt – latast med U-Bahn till Senefelderplatz plus några hundra meter norrut på Kollwitzstrasse. Men jag förslår en vandring som ger en bättre glimt av den gamla arbetarstadsdelen Prenzlauer Berg. Den hade under DDR-tiden rykte om sig att vara ett särskilt tillhåll för bohemiska och konstnärliga typer, lite i utkanten av samhället. Här fanns under DDR-tiden en air av opposition – inbillad eller verklig. Här bodde förstås människor av alla slag, men det ungdomliga inslaget var påfallande – och det har under senare år tilltagit.
För att maximalt utnyttja den knappa marken i centrum bebyggde man under decennierna runt 1900 Prenzlauer Berg synnerligen kompakt – liksom för övrigt i den sydligare arbetarstadsdelen Kreuzberg, i Västberlin. Lägenheterna var vanligtvis trånga och de sanitära förhållandena ofta primitiva – utan dusch- eller badrum och med gemensamma toaletter i trapphusen. Trånga innegårdar med bostäder på insidorna var legio. De som bodde här hade ingen annan utsikt än huset alldeles intill eller, när man sänkte blicken, soptunnor på en liten yta av sten. Lägg till detta ett ständigt pågående förfall som ingen kunde göra något åt.
Destruktiv bostadspolitik
Prenzlauer Berg blev således en i långa stycken ruggig miljö. Under normala förhållanden skulle de obekväma och sanitärt omoderna husen fortlöpande ha renoverats och byggts om. Men tiderna som följde var inte normala. Till att börja med ledde den djupa ekonomiska depressionen på 1920- och 30-talet till en allmän nedgång i Berlins byggnation. Därefter kom andra världskriget som förstörde stora delar av staden. Sedan följde den 40-åriga DDR-stagnationen som omöjliggjorde allt ordentligt underhåll av äldre bostadshus.
Till den östtyska ledningens rigida idéer om prissättning hörde att bostadskostnader skulle vara låga – ja, t o m bibehållas på förkrigsnivå, något man ofta skröt om i propagandan. Detta innebar att en DDR-familj betalade endast drygt 100 mark för sin lägenhet, oberoende av läge och standard. En sådan prissättning försvårade förstås kraftigt finansiering av underhåll och reparationer. Värst drabbades äldre hus som ägdes av privatpersoner. Dessa hade förstås inga möjligheter att finansiera vettigt underhåll, när de tvingades hyra ut lägenheter till underpriser.
De destruktiva konsekvenserna av hyror långt under drifts- och underhållskostnader illustreras tydligt i Prenzlauer Berg. Nu för tiden pågår visserligen renoveringar och ombyggnationer överallt. Men fortfarande vittnar många hus och innergårdar om hur en hel gammal stad förföll till följd av kommunistiskt vanstyre. Det är lätt att förstå att företrädesvis yngre människor har varit beredda att bosätta sig i Prenzlauer Berg. Barnfamiljer i DDR föredrog snart sagt vilka nybyggda "Wohnsilos" som helst, bara dessa hade elementära bekvämligheter.
Vandringen utgår från Alexanderplatz. Vi går längs Otto-Braun-Strasse åt nordost och håller oss på gatans vänstra sida. Vi korsar snart Mollstrasse, och fortsätter mot nästa korsning, där gatan byter namn och fortsättningsvis kallas Greifswalder Strasse. Under den första, cirka en kilometer långa sträckan från Alex omges vi av östtysk "byggnadskonst" så som den såg ut på 1970-talet. Så beklämmande och monotont trista blev i stort sett alla bostadskvarter som byggdes i Berlin under kommunisttiden. Otto-Braun-Strasse är ett bra exempel på östtysk boendekultur och gråhet, ty ungefär så här såg det ut i alla större östtyska städer. Goda vänner bodde på Otto-Braun-Strasse 87 (under DDR-tiden Hans-Beimler-Strasse). Hos dem var vi inkvarterade vid många besök i Östberlin från 1970 till mitten av 1980-talet. Här rör det sig således om bostadstyper och omgivningar som jag råkar vara speciellt förtrogen med.
Höst i Prenzlauer Berg
Efter den stora korsningen befinner vi oss på Greifswalder Strasse, och nu är vi i Prenzlauer Berg. Först passerar vi en kyrkogård, som jag rekommenderar ett besök på. Kyrkogårdar i Tyskland brukar ha speciella saker att berätta och kan verkligen sätta fart på fantasin. De vittnar om en våldsam 1900-talshistoria och om att en eller annan generation så att säga fattas. Fortsättningsvis är nästan alla hus längs Greifswalder Strasse från förkrigstiden – och i regel mycket förfallna. Vi har således valt en lite deprimerande entré till Prenzlauer Berg
Vi vandrar vidare till Immanuelkirchstrasse och svänger in på den åt vänster. Här och under promenadens fortsättning är det arkitektur à la Prenzlauer Berg för hela slanten – inledningsvis med mycket förfall och många renoveringar som återstår att göra. I denna klassiska proletära stadsdel gör förstås var och en sina egna iakttagelser, men jag föreslår åtminstone någon avstickare in på någon av de många bakgårdarna. När man begrundat trängseln och boendemisären, som måste ha rått här, är det lite lättare att förstå varför Berlin traditionellt har varit en politiskt röd stad och att förnimma jordmånen till 1900-hundratalets många politiska våldsamheter.
Gatan går till Immanuelskyrkan, där vi fortsätter rakt fram över den breda och livligt trafikerade Prenzlauer Allee. När vi passerat den heter fortsättningen på vår gata Knaackstrasse. Vi följer denna och når efter någon kilometer eller så fram till KollwitzPlatz som ligger på höger sida; till vänster ligger en judisk kyrkogård.
KollwitzPlatz
Marknaden vid KollwitzPlatz
KollwitzPlatz kallades under DDR-tiden Käthe-Kollwitz-Platz för att hylla minnet av Käthe Kollwitz (1867–1945) – grafiker och bildhuggare och en av 1900-talets mest bekanta tyska konstnärer. Hon bodde och var verksam här under större delen av sitt liv. Ändringen av namnet till KollwitzPlatz skänker ära också till hennes make, Karl K, som var läkare här och bidrog till kvarterets utveckling.
KollwitzPlatz är en vacker plats med genuin torgkaraktär. Efter Tysklands återförening utvecklades torget till något av ett inneställe för invånarna i Prenzlauer Berg. Många kände att man borde hitta på någon attraktion som lockade hit mer långväga besökare. Lösningen blev en lördagsmarknad, som sedan år 2000 äger rum här. På den såldes till att börja med allt möjligt från loppmarknadens skiftande varor till livsmedel.
Efter hand har marknaden blivit inriktad på förstklassiga, hantverksmässigt och ofta lokalt producerade livsmedel. Profilen är ekologisk, och där saluförs också exotiska produkter såsom ovanliga och spännande kryddor. Lördagsmarknaden på KollwitzPlatz har utvecklats till en stor turistattraktion som lockar många besökare och präglas av livlig kommers. Runt omkring KollwitzPlatz finns förstås flera restauranger, som när vädret tillåter har behagliga uteserveringar.
Judiska kyrkogården
Judiska kyrkogården ligger mittemot KollwitzPlatz, på andra sidan Knaackstrasse. Den kallas der Jüdische Friedhof Schönhauser Alle (nummer 23–25), eftersom långsidan och huvudingången vetter mot den stora gatan. I likhet med andra judiska kyrkogårdar i Östberlin har den efter Tysklands enande flera gånger utsatts för vandalism, vilket medfört begränsningar i friheten att besöka platsen. I april 2009 uppgavs det vid entrén på Schönhauser Alle att kyrkogården är öppen måndag – torsdag klockan 8–16 samt fredagar 8–13. På kyrkogårdens utsida, längs muren bakom husen på Kollwitzstrasse, finns en 400 meter lång "Judengang" som upphöjts till trädgårdsminnesmärke. Ingången är Knaackstrasse 41 vid KollwitzPlatz, och besök sker under ledning av guide. Genom gluggar i den stängda porten vid torget kan man kika in i den stämningsfyllda Judengang.
När vi lämnar KollwitzPlatz finns det två huvudalternativ. Närmaste U-Bahn är Senefelder Platz någon kilometer söderut, vid bortre sidan av den judiska kyrkogården. Dit kommer man via Kollwitzstrasse, en av Kollwitztorgets avgränsningar. Men mitt förslag är förstås att vi vandrar tillbaka till Alexanderplatz. Det är enkelt och inte så långt. Vi går bara tillbaka på Knaackstrasse, som vi anlänt på, och svänger till höger på stora Prenzlauer Allee. Sedan är det raka spåret mot Alex. Som så ofta i centrala Berlin råder inget tvivel om vilken riktningen ska vara: i förgrunden tronar stadens ledfyr nummer 1 – TV-tornet.