1. Östberlins paradstråk och Potsdamer Platz
Stalin-Allee
Startpunkten är Frankfurter Tor (U-bahn) där vi ger oss ut på Karl-Marx-Alle med siktet inställt på TV-tornet. Om vi anlänt från city styr vi åt det håll som tåget kom från och tar oss upp via tunnelbaneuppgången åt höger. Den väldiga gatan hette under åren 1949–1961 Stalin-Allee. Husen som följer den närmaste kilometern var de första byggnaderna av betydelse som färdigställdes i det svårt bombskadade Östberlin. Här tog man i så det knakade för att visa hur det kommunistiska paradiset skulle se ut. Den ursprungliga planen var troligen att paradgatan i denna form skulle sträcka sig ända till Alexanderplatz. Men bostadshus i detta format och deras med östtyska mått väldiga lägenheter blev alldeles för dyra. Därför tvingades man från mitten av 1950-talet att övergå till en mycket mer modest arkitektur. Efter Strausberger Platz ser vandraren lätt skarven mellan det ursprungliga överdådet och den mer ordinära kommunistiska byggstilen.
Stalinarkitektur
Stalin-Allee i den ursprungliga, ståtliga formen blev en relativt kort gata. Men den skulle från invigningen runt mitten på 1950-talet i flera år tjäna ett viktigt propagandistiskt syfte. I stort sett allt annat i Östberlin var fortfarande mest ruiner eller byggnadsmässiga nödlösningar. I brist på alternativ förde man således utlänningar på officiella besök till Stalin-Allee. Här skulle gästerna få en konkret vision av vart DDR strävade och av hur överlägsen den socialistiska ordningen var jämfört med det korrupta utsugarsystemet i Västtyskland. Det framhölls alltid att praktgatans lägenheter var avsedda för vanligt folk. Under decennierna som följde byggdes flera monumentala gator och torg, och Stalin-Allee, som döpts om till Karl-Marx-Allee, blev helt utkonkurrerad av andra skrytplatser att visa upp som exempel på socialistisk prakt.
De som hade haft turen att få lägenhet vid originalavsnittet av Stalin-Allee kunde skatta sig lyckliga. Lägenheternas yta var minst dubbelt så stor som den som fortsättningsvis gällde för nybyggen. Och takhöjden i lägenheterna var ungefär en meter högre än vad normal standard föreskriver.
Strausberger Platz
När muren fallit och det bestämts att Berlin åter skulle vara huvudstad i ett enat Tyskland fördes livliga diskussioner om vilka östberlinska hus som skulle bevaras till eftervärlden. Det var direkt uppenbart att praktiskt taget alla bostadshus som byggts under DDR-tiden var fula och obekväma nödlösningar, som ingen kunde ha intresse av att beskydda på sikt. Men stadsplanerarna och arkitekterna hade lätt att enas på en punkt: den korta originaldelen av Karl-Marx-Allee skulle K-märkas, restaureras och bevaras som monument över drömmen om DDR som socialistiskt paradis. Men, undrade många – och jag med dem – under vilket namn? Jag för min del tänker alltid på gatan som Stalin-Allee och använder också det uttrycket, eftersom det var namnet då drömmen drömdes och projektet genomfördes.
Alexanderplatz
Vandringen fortsätter till Alexanderplatz eller (der) Alex som berlinare säger. Man tar sig över till torget via en gångtunnel eller genom att korsa Memhardstrasse ovan jord. Men i april 2009 var detta en stökig del av stan på grund av omfattande byggarbeten. Dessa lär pågå ytterligare något år, och till dess allt byggande är genomfört får man söka sig fram för att ta sig över till Alex. På torget har man nyligen invigt ett fult, skokartongsliknande varuhus för mediateknik ("Saturn"). Det stora pågående byggprojektet är ett underjordiskt garage.
Vi ska så småningom passera Alexanderplatz åt vänster, på dess östra sida, men först ska vi förstås passa på att betrakta hur torget ser ut i för närvarande. För att förstå hur drastiskt kriget och det följande kommunistiska styret förändrade Berlin rekommenderas jämförelser av gamla flygfoton med hur platsen ser ut i dag. Bortsett från järnvägsstationen har endast en byggnad bevarats från tiden före kriget – arkitekten Peter Behrens Alexanderhaus som från luften påminner lite om ett Z. Byggnaden återfinns i Alex sydöstra hörn, till vänster om järnvägsstationen och den upphöjda järnvägen som vi ska gå under.
När man jämför förkrigsfotografier med dagens Alex (se t ex Nationalencyklopedin, uppslagsordet Berlin) går det över huvud taget inte att känna igen sig. Det går inte ens att återfinna de omgivande gatorna, eftersom man under DDR-tiden radikalt ändrade områdets gatunät – här liksom i vissa andra delar av centrala Berlin. Detta var relativt enkelt att åstadkomma eftersom så många kvarter och byggnader hade förvandlats till grus och aska.
Alex var och har förblivit en viktig knutpunkt för kollektivtrafiken. Men torget hade fram till andra världskriget också varit en livlig plats med massor av affärer och serveringar och myllrande folkliv. DDR:s stadsplanerare saknade dock helt sinne för eller ambitioner att återskapa ett folkligt Alexanderplatz, där människor uppehöll sig för sitt nöjes skull. Tvärtom byggde man här upp ett fåtal stora och trista hus och skapade en väldig, tom torgyta, helt utan attraktioner som kunde locka folk som ville koppla av eller roa sig. Bortsett från ett par korvstånd vid järnvägsstationen och två restauranger på bottenplanet i det höga hotellet, som finns kvar, existerade det under DDR-tiden inte en enda servering vid Alexanderplatz.
TV-tornet
Alex blev således en ödslig plats, något som ännu i dag inte har avhjälpts – men nu har åtminstone en del av torgets tomma yta fyllts ut med varuhuset Saturn. För spårtrafikens skull måste nästan alla i staden vid tillfällen passera platsen, men bortsätt från nyfikna utlänningar skulle nog ingen komma på idén att ta sig hit enbart för nöjes skull. Alex blev ett av många monument över hur stadsplanering och arkitektur bakom järnridån kunde tjäna som ett förtryckets instrument. Och det är uppenbarligen svårt att rycka upp torget arkitektoniskt.
Vi lämnar Alexanderplatz under järnvägen i torgets sydöstra hörn och fortsätter in på Rathausstrasse med riktning mot Spree. Vi går förbi TV-tornet som står till höger. Det invigdes år 1969 och var med sina 368 meter till antennspetsen på sin tid Europas högsta byggnad. Bortom tornet ser vi Mariakyrkan på en öppen plats. Till vänster dyker Das rote Rathaus upp, en viktig symbol för staden.
Nikolaiviertel
Efter rådhuset går vi över den livligt trafikerade Spandauer Strasse. Här dyker ett märkligt kvarter upp på vänster sida: Nikolaiviertel, runtomkring Nikolaikyrkan – ett litet kvarter som inte liknar något annat i Berlin. För alla som gillar kompakt stadsbebyggelse i medeltida stil är detta en oas, där man tar sig fram i gränder och på smala, bilfria gator omgärdade av inbjudande restauranger och caféer. Området var länge en krigsskadad, ful del av Östberlin, men mot slutet av Östtysklands existens bestämde man sig för att göra något fint av det.
Serveringar vid Nikolaiviertel
Enstaka ursprungliga byggnader, främst bland dessa Nikolaikyrkan, restaurerades, men de flesta husen var pastischer konstruerade helt från scratch. Målet var att skapa ett komplett, intimt kvarter där turister kan ströva omkring med känslan av att befinna sig i en verkligt fin gammal tysk stad. Man ville visa att Östberlin också kunde vara en mysig stad. 1237 är det officiella årtalet för Berlins grundande, och för att fira 750-årsjubileet såg man till att Nikolaiviertel blev färdigt för invigning år 1987. Skeptiker har kritiserat stadsdelen för att vara syntetisk – ett gamla stan à la Disneyland.
Men den stora mängden besökare visar att Nikolaiviertel verkligen uppskattas. Det är trevligt att ströva runt här, och det finns många bra restauranger, åtminstone för den gillar den traditionella lokala gastronomin. Från Rathausstrasse svänger vi in i kvarteret på Poststrasse och ser oss runt och styr så småningom in i den korta gränden mittemot kyrkan, ned mot Spree. Vid Spreeufer finns ett intimt, mysigt miniatyrtorg med tre restauranger som bjuder på utsikt över floden. Den största är Brauhaus Georgbraeu som serverar ett fatöl som bryggs i huset och har en stor, nästan alltid välbesökt uteservering. Mittemot ligger restaurang Spreeblick/Zille-Stube med bord direkt vid flodkanten.
Brasklappen jag presenterar i vandringsguidens inledning omfattar det som närmast följer i den här texten. Det pågår framför allt en väldig tunnelbanekonstruktion (linje U5) men även ett slottsbygge. Byggstöket gör det för närvarande (maj 2014) och troligen i flera år framåt svårt att exakt följa mina råd under rubrikerna "Palatset som ersattes av ett slott".och "Unter den Linden". I nuvarande skede är varken det aktuella avsnittet av Spree eller Unter den Linden särskilt behagliga platser. Fram till min skildring av Pariser Platz fungerar för närvarande endast beskrivningen av Gendarmenmarkt problemfritt. Men från Pariser Platz saknar min skildring av vandring 1 komplikationer. För närvarande krävs det dock tålamod och vissa improvisationer av vandraren.
Palatset som ersattes av ett slott
Efter avstickaren in i Nikolaiviertel fortsätter vandringen åt höger/nordöst längs Spree den korta sträckan mot Domen. På flodens motsatta sida fanns en gång det östtyska skrytbygget Palast der Republik – invigt år 1976. Det rymde två stora salar – den större för musikevenemang där åtskilliga världsstjärnor skulle komma att uppträda, den mindre för Volkskammer, DDR:s parlament – samt väldiga foajéer, en kägelbana och flera restauranger. Genast efter murens fall kom det till allmänhetens kännedom att byggnaden var svårt förgiftad av asbest, och år 1990 förbjöds alla aktiviteter i den av hälsoskäl.
En bitter debatt följde om vad man skulle ta sig till med spökhuset på Spreeinsel. Det hade byggts på platsen där Berlins slott en gång stått. Slottet förstördes svårt under kriget och blev på den östtyske diktatorn Walter Ulbrichts order helt bortsprängt år 1950. Skulle man nu efter Palast der Republiks haveri försöka sanera och rädda byggnaden – om inte annat för att visa de före detta DDR-medborgarna respekt? Det rörde sig ju när allt kom omkring om deras "palats". Eller skulle man riva huset och ersätta det med något helt annat? Huvudalternativet var att i så fall helt eller delvis åstadkomma en rekonstruktion av Berliner Schloss.
I flera år förblev frågan om platsens fortsatta öde olöst. Till slut bestämdes att Palast der Republik skulle rivas och ersättas av partiell rekonstruktion av slottet som funnits här. Republikpalatset var i drift i endast fjorton år. Rivningen, som inleddes i februari 2006, beräknades först att klaras av på två år. Men nya asbestkomplikationer upptäcktes efter hand, och rivningen kunde fullbordas först runt årsskiftet 2008/2009. Under rivningsåren var platsen monstruöst ful.
Det symboliska första spadtaget till det partiella återuppbyggandet av Berliner Schloss togs sommaren 2013. Därmed fortsatte stor, störande byggnation på Berlins mest centrala plats – platsen där staden en gång grundades och som fram till andra världskriget var den vackrast utsmyckade. Måtte byggraseriet snart vara avklarat så att detta klassiska Berlincentrum återfår skönheten, värdigheten och lugnet.
Unter den Linden
Vid den berömda, kupolförsedda kyrkan, der Berliner Dom, svänger vi på bron åt vänster över Spree och kommer ut på Unter den Linden, paradgatan som sträcker sig till Brandeburger Tor. Denna boulevard beskrivs detaljerat i snart sagt alla reseskildringar om Berlin, så jag behöver inte orda mycket om den. Notera att på höger sida, där Unter den Linden börjar, ligger Museeninsel, alltså museiön vid Spree. Där finns bl a Pergamonmuseet, benämnt efter det berömda Pergamonaltaret och med avdelningar för orientalisk och islamisk konst. Med sina cirka en miljon besök per år är Pergamonmuseet det allra mest frekventerade museet i Berlin.
Alla praktbyggnader längs första halvan av den sönderbombade gatan blev renoverade under DDR-tiden och var i drift huvudsakligen i sina ursprungliga funktioner – som museer, teatrar, universitet, representationsbyggnader för prominenta utländska besökare osv.
Gendarmenmarkt
Längre fram på Unter den Linden viker vi in till vänster på Charlottenstrasse, gatan närmast före Friedrichstrasse. På vänster sida uppenbarar sig snart baksidan på vad som beskrivits som ett av Europas vackraste torg, Gendarmenmarkt. Det domineras av den store arkitekten Karl Friedrich Schinkels paradhus, Schauspielhaus, vilket i en enastående ensemble flankeras av tyska och franska domen. Schinkel är för övrigt arkitekten som gestaltat flera av praktbyggnaderna vi just passerat på Unter den Linden.
Renoveringarna av Berlins praktfulla byggnader var enormt resurskrävande. Restaureringen av Gendarmenmarkt genomfördes parallellt med bygget av Nikolaiviertel och många andra storslagna projekt och var färdig vid mitten av 1980-talet. För att ge Palast der Republik en värdig inramning hade Berliner Dom restaurerats tio år tidigare. Prioritering av sådana dyra prestigebyggen möjliggjordes av det kommunistiska systemet, vars politiska elit tycktes betrakta DDR som sin privata egendom. Bostadsbristen var mycket stor i Östtyskland och satsningen på monumentala byggverk stal resurser som hade behövts bättre för bl a underhåll av äldre bostadshus. Skrytbyggenas baksida var i Berlin sönderfallande stadsdelar som Prenzlauer Berg (vandring 5).
Mot slutet av DDR:s existens, i ett läge då staten praktiskt taget var bankrutt, accelererade prestigebyggena i Östberlin, som efter hand, åtminstone visuellt, tonade fram som en normal huvudstad. Priset för skrytbyggena betaldes framför allt av det DDR som låg bortom Berlin. Exempelvis förföll den stora kulturstaden Leipzig mer och mer för varje år som gick. Staden befann sig vid murens fall i ett rent bedrövligt skick, även delar av staden som hade stort historiskt och kulturellt värde.
Åter på Unter den Linden fortsätter vandringen mot Brandenburger Tor. På vänster sida, efter Glinkastrasse, ligger den ryska ambassaden, som var ockupationsmakten Sovjetunionens diplomatiska högkvarter. Framför det huset stannade knappast någon längre än nödvändigt. Undantaget var i oktober 1989 då Michail Gorbatjov besökte Östberlin för att närvara vid firandet av DDR:s 40-årsdag. Med risk för repressalier strömmade många östtyskar hit och vädjade om att generalsekreteraren skulle hjälpa till med att skapa frihet i deras land. Det var häftiga scener i en upp- och nedvänd värld.
Strax innan vi når Brandenburger Tor passerar vi det stora nybyggda lyxhotellet Adlon, också på vänster sida. Dess i kriget totalförstörda föregångare förknippas med en del obehagliga händelser, främst Hitlers uppehåll där och hans förtjusta hälsningar från sin balkong till marscherande soldater nere på Under den Linden.
Pariser Platz
Brandenburger Tor
Unter den Linden mynnar ut i det kvadratiska torget Pariser Platz med Brandenburger Tor, Berlins viktigaste byggnadssymbol, i bortre änden. Det under kriget totalt sönderbombade Pariser Platz låg i Östberlin. Under DDR-tiden gjorde man inget konstruktivt av platsen, och den fungerade inte som torg. Åren 1961–1989 var den ett skräckens ställe – strängt bevakad av östtyska gränssoldater som effektivt såg till att ingen kom i närheten av muren som drog fram vid Brandenburger Tor. Den som på den tiden ville titta på det byggnadsmonumentet fick göra det på avstånd.
Men nu är Pariser Platz vackert återuppbyggd i stil som pietetsfullt ansluter till platsens "gyllene tider", och torget präglas av happenings, harmlös kommers och spontana konstnärliga uppträdanden. För den som minns ställets fasansfulla tillstånd under kalla kriget är det gripande att ströva runt här och ta del av myllret av lustfyllda mänskliga aktiviteter.
Brandenburger Tor används för övrigt vid tillfällen som konsertscen. Då byggs scenen upp inuti monumentet – riktad ut mot 17:e-junigatan och Tiergarten (västsidan). Här har många av världens mest populära artister, t ex Chuck Berry och Elton John, uppträtt inför väldiga åhörarskaror; det kan röra sig om hundra tusen. Sådana evenemang kräver förstås omfattande omdirigeringar av omgivningens normalt intensiva gatutrafik. Men finns det några som är med på noterna, även om centrum av deras stad korkas igen och delvis blir oframkomligt i många timmar – då är det berlinarna. Vid de stora musikaliska spektaklen är nog Brandenburger Tor ett av världens roligaste ställen att vistas på.
Brandenburger Tor
Vid Brandenburger Tor har vi nått målet för vandringens östberlinska etapp. Här är det förstås naturligt att fortsätta genom den mäktiga porten och beskåda det berömda Riksdagshuset. Det ligger på höger sida vid Platz der Republik, en vacker park som sträcker sig ned mot Spree. På den här sidan, väster om Brandenburger Tor har Unter den Lindens sin pampiga förlängning – Strasse des 17. Juni, som går rakt genom Tiergarten. Gatans namn syftar på datumet för det blodiga östtyska folkupproret 1953.
Riksdagshuset
17:e-junigatan sträcker sig till Ernst-Reuter-Platz i Charlottenburg, bortom synhåll från vår utsiktspunkt. Ur vårt perspektiv upplevs boulevarden som avgränsad av förgrundens Siegessäule (Segerpelaren), ett av Berlins mest ståtliga monument. Konstruktionen av detta inleddes med anledning av Tysklands seger i kriget mot Danmark 1864. Men under byggnadstiden förde Tyskland framgångsrika krig också mot Österrike och Frankrike. Vid invigningen år 1873 kallades därför byggnaden "Nationaldenkmal der Einigungskriege", alltså nationalmonument över krigen som ledde fram till enandet av ett stort och mäktigt Tyskland. (Se också vandring 6.)
Vi fortsätter vidare till Potsdamer Platz, som ligger någon kilometer rakt söder om Brandenburger Tor, och tar oss dit på Ebertstrasse.
Holocaust-Mahnmal
Holocaust-Mahnmal
Först stöter vi på ett märkligt och kontroversiellt gestaltat monument på vänster sida, Holocaust-Mahnmal, som invigdes år 2005. Det omfattar ett helt kvarter på det som måste vara Berlins mest värdefulla mark och är således ett till ytan väldigt bygge. Holocaust-monumentet utgörs av uppemot 3000 rektangulära betongpelare placerade så att det skapats en mängd labyrintiska gångar. Meningen är att besökarna ska ströva runt i gångarna, som är så djupa att man försvinner i dem. Allt sluttande under bar himmel, varför man undrar hur det hela ska fungera kalla och snöiga vinterdagar. Stiftelsen som sköter monumentet menar att pelarnas knappt märkbara lutning och gångarnas skenbara buktningar kan skapa känslor av osäkerhet hos besökaren. Och nog känner man sig osäker i labyrinterna: vad ska det här egentligen betyda, och hur ska man reagera? När jag själv vandrat runt i gångarna har jag känt mig utsatt för ett svårdefinierbart överkrav.
Potsdamer Platz
Potsdamer Platz hade fram till andra världskriget formen av ett torg och hade varit en ytterligt viktig trafikknutpunkt med sjudande folkliv, ungefär som Alexanderplatz, men förvandlades med Berlins delning till ett ödsligt ställe. Ty detta blev ett gränsområde och just här gick muren fram. Här rör det sig således inte längre om någon östberlinsk vandring utan om en vandring i såväl Öst- som Västberlin – i en stadsdel som fram till slutet av 1990-talet år sedan aldrig existerat.
När Tyskland och Berlin enats år 1990 utvecklades Potsdamer Platz till Europas största byggplats, där många världskoncerner och stora byggföretag ville vara med. Under loppet av de 10–15 år som följde byggdes här en helt ny och arkitektoniskt spännande stadsdel upp. Ovan marken finns inga som helst spår av Potsdamer Platz som det såg ut före kriget.
Omgestaltningen av Potsdamer Platz blev således ännu mer radikal än den som genomfördes vid Alexanderplatz efter andra världskriget. De enda spåren som finns kvar är de som går under jorden – alltså tunnelbanans som, så vitt jag vet, löper samma banor som de ursprungligen gjort. För var och en med intresse för modern stadsplanering och byggkonst är ett besök i stadsdelen ett måste. När man ger sig in i Potsdamer Platz är det som att hamna i en stad för sig, väl avgränsad, och, förutom den djärva arkitekturen, fylld av diverse attraktioner, såväl kulturella som kulinariska.