3. Murvandringen

Det här är till att börja med en vandring i en topografiskt komplicerad gränszon, där Öst- och Västberlin skavde mot varandra. Vägen går först längs centrala Sprees sydsida. Med utsikt över floden ska vi försöka att lite i detalj förstå var järnridån gick i den här delen av Berlin. Sedan ska vi beskåda ett helt nytt Berlin som efter 1990 vuxit fram, särskilt på flodens sydsida: ministerier och andra statliga byggnader. Vi ska därefter korsa Spree och bekanta oss med nya Hauptbahnhof samt vandra vidare genom några av de mest laddade delarna av kalla krigets Östberlin. Promenaden når sin kulmen vid Checkpoint Charlie och avslutas i Kreuzberg, på västsidan av det som en gång var muren.

Utgångspunkt är Pariser Platz. Med ryggen vänd mot Brandenburger Tor svänger vi in åt vänster på Wilhelmstrasse och går den korta sträckan till Spree.

Muren vid floden

Vid det här laget är det över huvud taget svårt att ge ett enkelt svar på frågan om var muren/gränsen egentligen gick. Efter 1990 har nästan alla spår försvunnit och ersatts av nya hus, gator och parker. Alla demarkationslinjer har medvetet suddats bort. Det uttalade målet har förstås varit att Berlin åter ska vara en sammanhängande stad – utan någon gräns där det fanns en sådan under kalla kriget. Men när vi befinner oss just här, där Wilhelmstrasse når Spree, vill jag passa på att ge en glimt av murens/gränsens förlopp. I detta fram till 1989 så politiskt laddade område illustreras tydligare än någon annanstans hur komplicerad gränsdragningen var. Den närmaste följande texten är något för kalenderbitaren.

För att hänga med måste läsaren ha gott lokalsinne och en karta. Allra bäst är det förstås om man guidas av en expert på hur landskapet här såg ut på murens tid. Men låt mig göra ett försök att förklara.

Wilhelmstrasse (DDR-namn: Otto-Grotewohl-Strasse) låg i Östberlin – liksom Marschallbrücke, bron framför oss, och kvarteren på andra sidan floden. Muren sträckte sig från Brandenburger Tor rakt norrut till Spree i tät anslutning till riksdagshuset, som låg i väst. Den fortsatte sedan österut längs Sprees sydsida – åt vårt håll till platsen där vi befinner oss. Marschallbrücke framför oss var västerut Östberlins sista bro över Spree, och den var en del av stadens gräns. Själva muren gjorde ett uppehåll vid bron för att fortsätta på andra sidan floden – men endast åt vänster, västerut.

Desperata östtyskars hopp om att här fly vattenvägen var att ta sig ungefär hit till Marschallbrücke. Sedan gällde det att kämpa vidare i vattnet till riksdagshusstranden som var det närmaste målet i Västberlin. Riksdagshusstranden utgjorde gräns, men vattenytan tillhörde Östberlin. En simmande flykting kunde således inte känna sig säker förrän han klivit upp på stranden framför riksdagshuset. Det här flykthålet täpptes så småningom till med galler under Sprees yta, vilka blev omöjliga att forcera för människor. Men innan hålet täpptes till var det här flodområdet en orolig och hårt bevakad plats. Enstaka flyktförsök slutade i dödsskjutningar och andra tragedier.

Muren på Sprees norra sida

På flodens motsatta, norra sida, där vi så småningom ska vandra inåt city, tog den verkliga muren åter vid och löpte åt vänster, västerut. Den följde vattnet nästan fram till Lehrter Bahnhof i Västberlin, numera Hauptbahnhof, som jag strax ska beskriva. Några hundra meter före järnvägsstationen vek muren rakt norrut – öster om Humboldthafen, längs Alexanderufer. Omedelbart intill och öster om detta murparti ligger Charité. Det var Östberlins största sjukhus och har en hög, väldig huvudbyggnad som utgör ett viktigt landmärke i staden.

Nästa etapp i vandringen, fram till riksdagshuset, sker således i ett vattenlandskap just där muren/gränsen drog fram. "Murvandringen" återupptas då vi efter besöket vid Hauptbahnhof nått Kapelleufer på vår väg österut, in mot city. På Sprees nordsida (Östberlin) gick som nämnts muren fram till bron framför oss – och slutade där.

Reichtagsufer


Moderna tider

Från Wilhelmstrasse/Marschallbrücke fortsätter vi åt vänster och följer Reichtagsufer – strandpromenaden som för oss västerut på Sprees södra sida. Här uppenbarar sig den ena efter den andra av de nybyggda representationsbyggnaderna som ska visa världen inte bara att det här är Tysklands huvudstad utan även att det rör sig om något politiskt och kulturellt nytt. I bakgrunden ståtar det renoverade och uppfräschade riksdagshuset i vackert perspektiv.

Dessa byggnader återfinns huvudsakligen på västberlinsk mark – i ett gränsområde som fram till murens fall antingen var ödsligt obebyggt eller hopplöst förfallet. Här passerade man vid S-Bahnresorna mellan Öst- och Västberlin. Området för de nya officiella byggnaderna såg ut som ett mellanting mellan soptipp och åker.

Man fascineras av byggnationen och av den enorma ekonomiska kraft som måste ha lagts ned på detta projekt, som genomförts på endast drygt tio år. Imponerande är också de styrandes strävan att förena maktens ambitioner och pretentioner med det vanliga folkets behov av tillgång till sin stad. Varma, soliga dagar råder här ett myllrande folkliv. Avspända människor strövar runt på strandpromenaden, sitter vid serveringar eller sträcker ut sig på liggstolar placerade på gräset direkt vid Spree. Det går knappast att komma längre bort från skräckupplevelserna man hade när man rörde sig i närheten av de östtyska ministerierna.

Hauptbahnhof

Vid Hauptbahnhof går vi över floden på gångbron. Med Berlins enande och beslutet att staden åter skulle bli Tysklands huvudstad – med den administrativa tyngdpunkt den nu fått – uppstod ett akut behov av radikal lösning av samordningen av fjärrtågtrafiken. Fram till dess hade det funnits två stora järnvägsstationer i Berlin – en i öst, Ostbahnhof, och en i väst, Bahnhof Zoo. Ingen av dessa låg geografiskt i närheten av de nya trafikbehoven.

Platsen man valde för den nödvändiga nya trafikcentralen blev Lehrter Bahnhof, en gång en viktig station för fjärrtrafik men efter kriget i ett helt avigt läge och endast för lokaltåg. Järnvägstationen låg i Västberlin alldeles intill gränsen, och den var den sista man passerade när man åkte S-Bahn till Östberlin. Och, omvänt, var den förstås den första anhalten när man for västerut från Östberlin.

Ironiskt nog var Lehrter Bahnhof platsen som Hitlers arkitekt och rustningsminister Albert Speer hade valt för sin Nordbahnhof. Denna skulle enligt Hitlers och Speers grandiosa fantasier bli tågtrafikens största nav i Germania, deras framtida Berlin, för vilket det fanns långt framskridna planer, även ritningar över den planerade järnvägsstationen.

Konstruktionen av Hauptbahnhof var ett jätteprojekt som naturligt nog blev en nationell angelägenhet. Det skrevs mycket om hur det hela fortskred. Företaget blev synnerligen besvärligt på grund av att grundvattenförhållandena ständigt bjöd på obehagliga överraskningar; överallt svämmade det över och rann in. Det var en påminnelse om att Berlin är en verkligt vattenrik stad. Gång på gång stötte man på svårigheter som ingen hade räknat med. Detta krävde många omkonstruktioner och speciallösningar och medförde att arbetet drog ut längre på tiden än planerat. Men år 2006 togs Hauptbahnhof i drift under festliga ceremonier. Därefter har det varit mycket enklare att ta tåget till och från Berlin. Den som är intresserad av järnvägsstationer eller av tekniska lösningar på komplicerade järnvägssystem rekommenderas en rundvandring inne på den nya centralstationen. Denna fungerar också som en väldig galleria i flera plan.

Vandringen fortsätter på Hauptbahnhofsidans strandpromenad, in mot centrum, alltså österut. Återigen kan vi studera de myndighetsbyggnader vi redan passerat. Men även Sprees norra sida har sina attraktioner, bl a nya hypermoderna byggnader, och det är trevligt att nalkas city den här vägen.

Strandpromenaden går först längs Kapelleufer, därefter längs Schiffbauerdamm. Vi korsar Luisenstrasse vid Marschallbrücke, där muren slutade, och vandrar vidare under järnvägen. Snart är vi framme vid Fischbauerdamms lilla men intensiva restaurangområde – med serveringar som invigdes i början av 2000-talet. Direkt efter husen med restaurangerna ligger Berliner Ensemble eller Brechtteatern som den också kallats. Ty det var här Bertolt Brecht var verksam fram till sin död 1956, och det är särskilt här man vårdar hans verk.

Bertolt-Brecht-Platz


Flodtrafik vid Friedrichstrasse

Det lilla torget framför teatern, intill bron och med Bahnhof Friedrichstrasse på andra sidan Spree, heter som sig bör Bertolt-Brecht-Platz. Det här var den enskilt ruggigaste platsen jag kände till i Östberlin. Till att börja med var byggnationen förfallen och trist, och i det här området fanns, trots dess centrala läge, endast en enda restaurang – östtyskt fisförnäma Ganymed. Lokalen har återuppstått i modern skepnad på sin gamla plats i hörnet av det stora restaurerade huset vi just passerat. Östberlin hade svag nattbelysning. Tristessen och kvällsmörkret utgjorde den perfekta kulissen till de mänskliga dramer som utspelades här när polislarmen gick, då man misstänkte att någon försökte ta sig till Västberlin vattenvägen.

På 1970-talet bevittnade jag personligen en sådan scen – utan att få veta vad som egentligen utlöst larmet eller hur det gick för den stackare som eventuellt försökt simma till västsidan. Ingen fick veta, ty i Östtyskland hade myndigheterna inte bara kontroll över människorna utan även över allt som rapporterades i alla medier. Om "der antifaschistiche Schutzwall", som muren officiellt brukade kallas, eller om det som inträffade vid den, rapporterade man aldrig i DDR.

Bahnhof Friedrichstrasse

Från Bertolt-Brecht-Platz fortsätter vi till höger över bron och nalkas Bahnhof Friedrichstrasse. Denna järnvägsstation spelade en central roll under kalla kriget, speciellt under murtiden. Det var just här man måste stiga på tåget, då man for från Öst- till Västberlin. Och, omvänt, för tågresenärer från Västberlin var detta slutstationen i Östberlin. Här utspelades många hjärtslitande avsked och ängsliga möten. Det östtyska systemet byggde på terror och på att jaga skräck i folket. På grund av sitt nyckelläge i kommunikationssystemet västerut hade skräcken sin praktiska fokus vid Bahnhof Friedrichstrasse.

Här kände sig alla övervakade och misstänkta – och var förvisso också det. Östtyskar på väg till väst hade en krypande känsla av att någonting kunde gå snett i sista minuten, så att resan inte blev av utan slutade i fängelse. Och för dem som kom till Friedrichstrasse från väst väntade trakasserier i form av groteska undersökningar av allt som fanns i bagaget. Skräcken var befogad, ty här var det många som råkade illa ut.

Friedrichstrasse som vi nu fortsätter på var fram till andra världskriget en av Europas finaste och mest livliga gator – en oemotståndlig magnet under Berlins glada tjugotal. Men svårt skadad av kriget innehade stråket under den östtyska tiden rekordet i tristess; här satsades det inte på renovering eller återuppbyggnad. "Friedrichstrasse" betydde snarare järnvägsstationen än själva gatan.

Det finns ingen gata i Berlin som efter stadens återförening förvandlats så totalt som Friedrichstrasse. Vi promenerar vidare längs den, korsar Unter den Linden och passerar bl a Grand Hotel samt många butiker och affärer, lyxigast av alla Lafayette.

Checkpoint Charlie

Vid korsningen Zimmerstrasse når vi en legendomspunnen plats: Checkpoint Charlie, under det kalla kriget en av de mest bekanta gränsövergångarna i Berlin. Övergången användes endast av de allierades militärer och ambassadfolk. Den spelade således ingen praktisk roll för vanliga turister utan fick sitt rykte på grund av enstaka militära incidenter och via spionfilmer. (Das) Mauermuseum (Murmuseet) vid Checkpoint Charlie påminner om platsens historiska betydelse och lär oss det mesta av intresse om muren.

Promenaden fortsätter ett hundratal meter på Friedrichstrasse till sitt mål vid korsningen Kochstrasse i den västberlinska stadsdelen Kreuzbergs norra del. Därifrån tar man sig lätt vidare, antingen till fots eller med U-bahn.