Elliot Valenstein och hans författarskap
Elliot Valenstein, född 1923, är professor emeritus i psykologi med lång och produktiv forskning i neurofysiologi bakom sig. Hans akademiska hemvist är University of Michigan, USA. Han blev känd för en bredare publik år 1986, då hans klassiska verk Great and Desperate Cures utkom. Det är en inträngande studie i de psykiatriska behandlingar, som utvecklades under 1900-talets första hälft. Boken är framför allt ett gripande verk om lobotomiernas historia – med lysande skildring av tidsandan, som bäddade för stympande psykokirurgiska ingrepp, och fängslande biografier över lobotomiernas portalgestalter samt ingående diskussion av terapiernas utveckling och deras mänskliga och samhälleliga konsekvenser. Genom sitt dramatiska ämne, Valensteins humanistiska blick för människorna bakom projekten, hans frihet från fördömande tonfall samt hans glasklara och vackra språk bjuder Great and Desperate Cures på litterär njutning.
Hemsidans essä Neuroleptika och SSRI-preparat är huvudsakligen ett referat av Valensteins bok Blaming the Brain, som publicerades år 1998. I det verket presenterar Valenstein en grundlig redogörelse för de antipsykotiska och antidepressiva medicinernas historiska utveckling och framför starkt kritik mot preparatens terapeutiska effekter och mot de teorier som anses backa upp dessa. Då jag omkring år 2000 upptäckte verket gick jag igenom alla recensioner jag kunde finna i vetenskapliga tidskrifter och andra tidningar med hög prestige, och anmälningarna var många. En så kontroversiell vetenskaplig bok som Blaming the Brain kunde knappast ha blivit mer positivt mottagen av kritikerna.
Till att börja med förnekade ingen recensent, att Valenstein, den meriterade neurofysiologen, har rätt sorts kompetens för bokens ämne, alltså i psykologi och dess förankring i hjärnans processer. Och det framhölls, att han här presenterade en grundlig studie av ett slag som dittills inte funnits. Jag upptäckte ingen anmälare som framförde egentliga invändningar mot författarens dokumentation och kritiska resonemang. Detta var anmärkningsvärt, eftersom Valenstein som framgått anför mördande kritik av den akademiska och terapeutiska standarden hos psykiatriska behandlingar, i vilka samhällen investerar enorma belopp.
Blaming the Brain har pedagogiska och språkliga kvaliteter på samma höga nivå som Great and Desperate Cures, men dess ärende är mycket mer fokuserat och "tekniskt", vilket gör läsekretsen begränsad.1 Recensenterna betonade dock att boken – med tanke på dess höga ambitionsnivå och ämnets komplexitet – är överraskande tillgänglig för engagerade lekmän. Detta stämmer men jag vill inte sticka under stol med att läsaren måste anstränga sig en hel del. Men när han väl tagit del av Valensteins budskap, vet han i viktiga avseenden faktiskt betydligt mer om psykiatriska mediciner än psykiatrikerna själva2.
Redan år 2000, då jag första gången läste Blaming the Brain, övervägde jag att skriva en essä om Valensteins bistra budskap – men drog mig eftersom hans psykiatrikritik var så drastisk att den kunde misstänkas vara felaktig på en eller annan viktig punkt. Utan egen formell utbildning i neurofysiologi hade jag förstås svårigheter att kritiskt ta ställning till flera av författarens teser och slutsatser. Men efter hand som åren gick publicerades andra vetenskapliga arbeten som på gav Valenstein eldunderstöd. Och med min egen paramedicinska, men centrala, utsiktspunkt kunde jag göra mängder av observationer som tydde på att han måste ha rätt. Hans skildringar av teoretiskt lättsinne vid utvecklingen av de psykiatriska medicinerna och rå krämarmentalitet i marknadsföringen av dessa bekräftades således såväl av annan litteratur som av iakttagelser som många inom psykiatrin kunde göra.
I en korrespondens år 2005 frågade jag Valenstein om hur han själv såg på Blaming the Brain sju år efter publiceringen av verket. Fanns det, mot bakgrund av den vetenskapliga och kliniska utveckling som följt, saker som han skulle ha önskat att han formulerat annorlunda? Valenstein försäkrade att han inte hade upptäckt någonting som kunde motivera honom att ändra på resonemangen han fört i Blaming the Brain. Han menade tvärtom att utvecklingen som följt efter publiceringen hade förstärkt hans argument.
År 2005 publicerades Elliot Valensteins The war of the soups and the sparks. The discovery of neurotransmittors and the dispute over how nerves communicate. Jag skrev en uppskattande anmälan av boken i Läkartidningen (13 december 2005, sid. 3933). Recensionen återfinns på min hemsida – Fängslande om hur hjärnan blev kemisk
Fotnoter
1. I Sverige fick Blaming the Brain en uppskattande anmälan av psykiatriprofessorn Johan Cullberg (2002), men Cullberg gick inte in så mycket på verkets centrala neurokemiska tema, vilket är fokus för min essä Neuroleptika och SSRI-preparat.
2. I en publicerad debatt med psykiatriprofessorn Dennis Charney presenterar Valenstein sina teser i en koncentrerad form. Cerebrum, Volym 2, Number 1, Winter 2000, sidorna 87–114.