Emotionell intelligens och social kompetens
Från slutet av 1990-talet har vi bevittnat en våg av starkt intresse för den emotionella intelligensen, i motsats till konventionell intelligenskvot, IQ. Det hävdas att kommunikativ skicklighet och social fingertoppskänsla i allmänhet möjliggör bättre yrkeskarriär, lön och livskvalitet än exempelvis toppbetyg och hög formell intelligens. Förmågan att samverka i grupper spelar uppenbarligen en allt viktigare roll i moderna samhällen och professionella organisationer, där mänsklig interaktion ständigt ökar. "Social kompetens" har lyfts fram som en särskild psykologisk dimension, som måste läras ut och utvecklas.
Trenden att hylla emotionell intelligens och social kompetens rymmer - som psykologiska moden ofta gör - en sanning, men saken är betydligt mer komplicerad än entusiasterna framställer den. Det ligger nämligen i den biologiska evolutionens natur att egenskaper som gynnar anpassningsförmågan är fördelaktiga för individen som har dem. Social skicklighet innebär således i första hand en fördel för den som har kompetensen och för dem han bryr sig om.
Social kompetens har i regel begränsad räckvidd, och den kan vara destruktiv för personer utanför området, där känslan av ansvar finns. Detta medför risker där konkurrerande grupper har kontakt med varandra. Det finns inga skäl att betvivla att många av dem som planerat och iscensatt krig eller etniska utrensningar varit genuint omtänksamma och ansvarsfulla, dvs haft social kompetens - i sina lokala sociala miljöer.
Historien bjuder på många exempel där god blick för känslomässiga reaktioner, säker social navigering och skicklighet att påverka andra kan ta sig direkt ondskefulla uttryck. Adolf Hitler hade uppenbarligen en exceptionellt utvecklad social kapacitet. Många intelligenta personer har vittnat om hur de på grund av hans magnetiska attraktionskraft och personliga charm drogs in i hans krets, lät sig manipuleras och blev ohämmade redskap i hans destruktiva politik.
Social kompetens är förstås något värdefullt, men exempel av nämnda slag påminner om hur relativ den kan vara beroende på det känslomässiga engagemangets räckvidd. Social kompetens innebär inte i sig allmänna fördelar eller god moral utan måste ständigt kultiveras genom sanktioner, förmedling av generella etiska regler och vidgning av ansvarsområdet.
För utförligare diskussion den sociala hjärnan och dess kärna, frontalloberna - se Håkan Eriksson: Neuropsykologi. Normalfunktion, demenser och avgränsade hjärnskador. Liber, 2001. Texten ovan är ett rent citat från kapitel 13 i den boken.
Copyright 2003 Håkan Eriksson. Citat är tillåtna endast med angivande av källan.