Alzheimers sjukdom - en diagnos i tiden
För diagnostisk precision vid misstanke om Alzheimers sjukdom finns det två omständigheter som är av stor vikt utan att de direkt har med neuropsykologi att göra. Den första är att ärftlighet är en väl dokumenterad riskfaktor för sjukdomen, även om de genetiska mekanismerna ännu inte är riktigt kartlagda. Om en nära anförvant drabbats av sjukdomen löper individen en statistiskt klart ökad risk att själv utveckla den. Det är för säker diagnostik därför av stor vikt att spana efter eventuella fall med likartat sjukdomstillstånd i patientens släkt. Om det rapporteras att sådana fall verkligen förekommit måste man så långt det är möjligt informera sig om släktingarnas sjukdomsbilder och om hur dessa utvecklats. Efter hand kommer det att bli allt vanligare att det finns sjukhusjournaler att tillgå i sådana familjefall.
Det finns för närvarande ingen kliniskt användbar biologisk markör som gör det möjlighet att via provtagning avgöra om en person drabbats av Alzheimer eller bär på anlag för sjukdomen. För bedömningen av eventuell ärftlighet är man därför hänvisad till intervjuer om sjukdomsförhållandena i patientens släkt. Det ligger då i sakens natur att man aldrig kan utesluta en ärftlig belastning för sjukdomen, eftersom den i regel bryter ut först i hög ålder. Anförvanter som burit på anlaget kan ha dött innan sjukdomen debuterat. Ärftlighetsförhållandena på faderns sida av släkten är dessutom, allmänt sätt, inte så lätta att bedöma, eftersom det är vanligare än folk vill tro att den officielle fadern inte är identisk med den biologiske. Men en rapport om att någon nära släkting till patienten drabbats av Alzheimerliknande demens har alltså tyngd då diagnosen övervägs.
Den andra omständigheten är åldersfaktorn. Risken att få Alzheimers sjukdom ökar markant med tilltagande ålder. Den är nästan försumbar för 40-åringar, mycket liten för 50-åringar, ganska stor för 70-åringar och mycket stor (ungefär tioprocentig) för individer över 80. Detta innebär att patientens ålder i sig är en väsentlig faktor vid ett kliniskt ställningstagande. Ju yngre individen är desto större måste kraven vara på karakteristisk sjukdomsbild och sjukdomsprogress för att det ska vara rimligt att misstänka Alzheimer.
Med den tilltagande medvetenheten om sjukdomen hos människor i allmänhet ökar tendensen att associera även godartad minnessvikt, t ex sådan som beror på stress, till begynnande Alzheimer. Söner och döttrar till drabbade oroar sig dessutom naturligt, eftersom det är känt att sjukdomen har en ärftlig karaktär. Denna begripliga oro leder i åtskilliga fall till överkänslighet för symptom och tecken på glömska och kan leda till hypokondriska reaktioner. Det blir allt vanligare att medelålders, neuropsykologiskt normalfungerande individer -företrädesvis med en eller annan form av depression - kommer till undersökning i förvissningen om att de drabbats av Alzheimer.
Alzheimers sjukdom har således blivit en diagnos i tiden. Det är en naturlig följd av kunskapsutvecklingen att alltfler relativt unga personer kommer till utredningar, därför att de eller någon i deras omgivning utan egentlig grund tror att de drabbats av sjukdomen. För att lugna patienter i sådana situationer är, jämte adekvata testprestationer, åldersfaktorn ett viktigt argument.
Men viktigast av allt för auktoritativ Alzheimerdiagnostik är förstås djupa kunskaper om sjukdomens karakteristiska förlopp och neuropsykologi.
För utförlig diskussion av Alzheimers sjukdom och andra demenssjukdomar - se Håkan Eriksson: Neuropsykologi. Normalfunktion, demenser och avgränsade hjärnskador. Liber, 2001. Texten ovan är ett rent citat från kapitel 20 i den boken
Copyright 2003 Håkan Eriksson. Citat är tillåtna endast med angivande av källan.