Fallet LA
Citat från Håkan Eriksson Neuropsykologi (2001), kapitel 17, sidorna 234-235:
LA var en drygt 80-årig kvinna som drabbats av stor högerhemisfärisk infarkt. Enligt datortomogram omfattade skadan merparten av såväl temporalloben som parietalloben samt frontallobens nedre, bakre region. Infarkten hade slagit ut praktiskt taget all vävnad som försörjts av den högra hjärnhalvans mediaartär (se kapitel 6). Mer än ett år efter insjuknandet led LA av neglekt. Hon saknade dessutom tidskänsla och visste t ex inte hur länge hon varit sjuk.
LA var mycket intresserad av politik och samhällsfrågor och fortsatte även efter slaganfallet att via etermedia följa och registrera nyhetsrapporteringen. Men hon kunde inte hålla reda på när olika saker inträffat. Hon var t ex, fem år efter händelsen, övertygad om att minst 25 år förflutit efter mordet på Olof Palme.
LA var till följd av total förlamning i vänster kroppshalva rullstolsbunden och i ständigt behov av hjälp med olika slags förflyttningar, t ex på och upp från toalettstolen. Då hon befunnit sig där endast några få minuter upplevde hon starkt att hon varit ensam orimligt länge. Hon anklagade högljutt personalen för att ha lämnat henne i sticket och påstod att hon varit övergiven "i timmar" eller "hela dagen". Försök att tala henne till rätta slog slint. Det var t ex meningslöst att förklara tiden med hänvisning till klockor, eftersom LA på grund av neglekt och visuell oförmåga inte var i stånd att tolka någon urtavla. (De hade varit perceptuellt mer meningsfullt att göra försök med timglas konstruerade för lämpliga tidsrymder.)
Vanföreställningar vid neglekt Det säger sig självt att neuropsykologiska sjukdomstillstånd med sensoriska störningar kan leda till felaktig uppfattning av situationer och skeenden - i värsta fall till upprörande vanföreställningar. Dessa är till följd av synsystemets dominans vanligtvis visuella till sin karaktär. Vanföreställningarna kan vara internt genererade, dvs uppstå helt genom hjärnans egna processer, oberoende av vad som faktiskt finns runtomkring, och kallas då hallucinationer. En annan variant, illusioner, utlöses av verkliga, utifrån kommande stimuli som uppfattas galet.
Fallet LA igen. Besvärliga vanföreställningar har rapporterats hos neglektdrabbade individer. Den nyss nämnda patienten, LA, led under det första halvåret efter sitt slaganfall av avancerad neglekt och närmast totalt sammanbrott i rumsuppfattning och perception. Hon uppvisade bl a svår ansiktsagnosi och kände ångest över att hon endast hade kontakt med främlingar. När jag undersökte henne omkring ett halvår efter insjuknandet kunde hon inte ens uppfatta om en person strax intill var en man eller en kvinna - vare sig visuellt eller då hon hörde rösten. Oförmögen att fatta i vilken situationen hon befann sig kallade LA ofta vilset på hjälp, därför att hon kände sig helt övergiven. Hon ringde vid flera tillfällen från sjukhuset till sin son och klagade upprört över att hon lämnats i sticket i någon matvaruaffär och inte visste hur hon skulle ta sig därifrån.
Ett år efter insjuknandet var LA:s neglekt mindre flagrant. Förmågan att klara vardagsbestyr förbättrades, och hon visade inte ständig ångest. Men parallellt med att hennes allmänna sinnestämning tedde sig mer harmonisk utvecklade hon visuella vanföreställningar av ett slag hon inte uppvisat tidigare. Gång på gång drabbades hon av starka upplevelser av att det fanns pälsdjur, företrädesvis katter eller råttor, i rummet och larmade personal med kravet att djuren genast måste avhysas. Inga förklaringar eller försäkringar hjälpte. För LA var djuren verkliga, och hon upprördes över att någon hade mage att förneka deras existens när de syntes så tydligt.
Vid en neuropsykologisk undersökning sexton månader efter hennes insjuknande uppvisade LA fortsatt klar neglekt och stora visuella svårigheter, bl a problem med att identifiera porträtt av kända personer. Mitt under pågående testning "försvann" hon plötsligt och stirrade på en stol som stod till höger. Med skrämd röst sa hon att hon såg råttor och ville att jag också skulle se dem. Hon angav exakt var på stolen gnagarna höll till, men där fanns ingenting som gick att associera till något djur. Då jag höll för LA:s ögon såg hon inga djur men upptäckte dem genast när hon tittade på nytt.
En genomgång av LA:s reaktionsmönster visade att vanföreställningarna var illusioner snarare än hallucinationer, dvs det krävdes utifrån kommande visuella stimuli för att hennes bisarra associationer skulle aktiveras. Hon var trots det svåra sjukdomstillståndet en klok kvinna med god inlärningsförmåga och i stånd att ta till sig information om sitt neuropsykologiska nödläge. Hennes förmåga att bemästra synupplevelserna och att hålla skräcken tillbaka förbättrades påtagligt, då hon omsorgsfullt fick förklarat att föreställningarna var spratt som hjärnskadan och den visuella rubbningen spelade henne. Hon vande sig faktiskt vid tanken att djuren hon såg inte fanns i rummet utan i hennes öga.
LA kunde också lära sig att hennes upplevelser av bli lämnad i sticket på toaletten inte berodde på försumlighet från personalens sida utan orsakades av hennes förvrängda tidsuppfattning. Då hon fick viss insikt i sjukdomsmekanismerna bakom sina reaktioner blev hon lugnare. Den sociala friktionen avklingade och hennes livskvalitet förbättrades.
Copyright Håkan Eriksson, 2001